Idag drog vi igenom hela Nakna damer på nedre botten mittemot och det var en pjäs, ett underlag till ett arbete på en fantastisk föreställning, jag fick en känsla av att vi är i gång och vad som än händer är det vad jag känner just nu.

Sedan satt jag kvar på rummet och skrev rent manuset, jag har ju ett rum på Stadsteatern i regissörskorridoren, ett eget rum delat med Åsa Kalmér som gick på Annika Hausswolffs utställning på Magasin 3.

När jag gick från teatern vid halvåttatiden och passerade kantinen stod de tre TV-monitorerna på och visade föreställningen från respektive scen, Stora scenen, Klarascenen och Lilla scen.

Jag passerade foajén där foajépersonalen satt och väntade på att få släppa ut publiken i pausen, alla vinkade kollegialt när jag gick förbi och öppnade dörren till hisshuset med mitt nyckelkort. Och jag drabbades av en enorm tacksamhet över att jag fick vara med om det.

Sedan gick jag över Sergels torg, denna arena, skådeplatsen för allt möjligt, allt som möjligt är, busar och vanliga människor och väktare med texten Lugna Gatan på ryggen som utstrålade mer farlighet än de flesta.

En hip-hopkille bar en bunt klappstolar under armen, från Centralen kom folk med skidfodral, det var en teatral folkmix som Stadsteatern aldrig kan komma i närheten av, men jag och Åsa Kalmér tänker försöka hösten 2009 om vi fortfarande lever och är lika vilda som nu när Nakna damer på nedre botten mittemot har haft premiär.

På perrongen Odenplan – unga flickor i benvärmare och kort-kort-korta små kjolar och killen i Pressbyrån i ny uppåtpiggande snagg och 2:ans blåa buss som kom samtidigt som jag med ett otroligt teatraliskt gravallvarligt par sittande hårt arm i arm i färdriktningen.

Och på fiket vid hållplats Vanadisvägen två män som spelar bräde bakom en vattenpipa och allting är vidunderligt fragmentariskt och fint.

Ikkyu var en zenmästare på 1400-talet.
En besökare ber Ikkyu att skriva ner vad den högsta visdomen innebär. Ikkyu skriver ett enda ord:
“Uppmärksamhet.”
Besökaren frågar lite irriterat: “Är det allt?”
Varpå Ikkyu svarar med två ord.
“Uppmärksamhet. Uppmärksamhet.”

Har alla besökare på www.finistere.se uppmärksammat hur bakgrunden på hemsidan ljusnar för varje vecka?
Det är webmaster Anders Åhlén som ser till, han kommer med ljuset.

De vackra vantarna har Maria Westin virkat.
Man vet ju aldrig med vädret, ingen vet.

Vi är två regissörer för Nakna damer på nedre botten mittemot, det blir alltså dubbelt så mycket regi som om vi vore en och gjorde varsin pjäs och alltså dubbelt så bra.

Åsa Kalmér och jag regisserar som vilda storverksregissörer, som superdemoner, som regidjävletter.

Vi jobbar som om det brinner under fötterna på oss och det gör det också och ensemblen är fantastisk.
Inte minsta gny fast de får nya ändringar varje dag, hela manuset omskrivet, nya repliker, ny regi: “Hördudu Vanna Rosenberg, nu ska du stå på huvet här och och sjunga hela den här femton sidor långa texten i rasande fart förslagsvis. Prova det.”

Och varken Vanna Rosenberg, Inga Landgré, Douglas Johansson, Åsa Kalmér eller Ulf Brunnberg när de skådespelar och alltså skjutsas hit och dit och av och an över scenen utan att knota, har sagt till mej att “nej det här är för mycket, åk hem till Frankrike, dumma amatör.”

Än så länge.

Men nog är det slitsamt att vara både regissör och författare.
Nog är det sömnbrist och för många morotskakor och sötsaker, för lite vitaminer och inget dagsljus. Även om vi är två regissörer som delar på jobbet, även om Vanna Rosenberg är jordens ljuvligaste rosenknopp och resten av ensemblen blommor i samma bukett.
Även om den tekniska personalen är otrolig och ljudteknikern har tagit fram så många olika havsvågor att det räcker till en hel Atlant på Klarascenen, vågor och tidvatten som ska höras när Roger, sjömannen som gått i land, Ulf Brunnberg, känner suget från djuphavet, oljeriggarna och flamtornen.

Vad gäller Åsa Kalmér – den som tror att hon är en demonregissör som skådespelar lite vid sidan av får byta tro när Nakna damer på nedre botten mittemot har premiär.

Att Paul Simon har gjort bra skivor efter Simon and Garfunkel visste jag men vad Art Garfunkel har gjort har jag inte följt.
Tack var en artikel i The New Yorker, jan 28, vet jag det nu.
Han har läst.
Sedan i juni 1968 har han fört läsdagbok och det visar sig att han har läst ettusentjugotre böcker, yo Art!

Från relativt OK på morgonen till bottenlöst obegåvad och usel framåt lunchdags, svag kurva upp till habil och relativt passabel, rakt ner under skorna igen men där nere på botten var det bara att fortsätta ner i gruvan med resultat att vi fick upp en mängd genialiska lösningar. Så genialiska att Åsa Kalmér och jag – med stark men möjligen tillfällig övertygelse – kunde säga till varann “Vad bra vi är” innan vi skiljdes före kvällsrepetitionen.

Ja sen började det om men tröttare och mindre OK än på morgonen – hur ska man orka gå på det igen, tänkte jag, men efter ett – man kan inte säga annat än fruktbart – repetitionspass med Ulf Brunnberg känns det som om allt är på bana igen. Glad på gränsen till euforisk tar jag tunnelbanan T-Centralen – Odenplan med dess rollbesättning och dramatik som vi aldrig kan bräcka.

Men det är ju inte det vi är ute efter.

Vi vill bara göra vår pjäs, “Nakna damer på nedre botten mittemot.”

Hinner ingenting utom jobbet med Nakna damer på nedre botten mittemot.
Hinner inte hålla kontakt med vänner, familj, handla, tvätta, städa, läsa boken om Bernhard-Marie Koltès som kom från Amazon i måndags, hinner inte följa med i dagshändelserna, hinner inte göra några inlägg på den allt vårligare hemsidan och om jag hinner det så hinner jag inte korrläsa.
Hinner bara bläddra igenom The New Yorker innan lampan släcker sig vid halv ett.
Hade jag skrivit detta om Sarkozy och Carla Bruni hade det varit mycket elakare men det får duga.

Men viktigare och verkligt värdefull, Göran Rosenbergs artikel i DN.

PS
Till alla jag känner och älskar och försummar på grund av Nakna damer på nedre botten mittemot – jag älskar er lika mycket fast jag är borta i min pjäs, hej hej hej.
DS

Läs Beppe Grillo, världens nionde mest lästa hemsida, när jag blir stor ska jag bli en Beppa Grilla.

Plötslig frigång på måndagen, man går och handlar och allting finns.
Vår i luften vid Odenplan, T-shirts till salu med texten Jag är inte dum, jag har bara otur när jag tänker.
Barnen slår ut vid Observatoriekullen nedanför Kentaurskulpturen och Stadsbibliotekets kupol.
Rör inte min stad, tänker jag, utvandrad och egendomslös.