Från relativt OK på morgonen till bottenlöst obegåvad och usel framåt lunchdags, svag kurva upp till habil och relativt passabel, rakt ner under skorna igen men där nere på botten var det bara att fortsätta ner i gruvan med resultat att vi fick upp en mängd genialiska lösningar. Så genialiska att Åsa Kalmér och jag – med stark men möjligen tillfällig övertygelse – kunde säga till varann “Vad bra vi är” innan vi skiljdes före kvällsrepetitionen.
Ja sen började det om men tröttare och mindre OK än på morgonen – hur ska man orka gå på det igen, tänkte jag, men efter ett – man kan inte säga annat än fruktbart – repetitionspass med Ulf Brunnberg känns det som om allt är på bana igen. Glad på gränsen till euforisk tar jag tunnelbanan T-Centralen – Odenplan med dess rollbesättning och dramatik som vi aldrig kan bräcka.
Men det är ju inte det vi är ute efter.
Vi vill bara göra vår pjäs, “Nakna damer på nedre botten mittemot.”