Jag ser om Sopranos. För vilken gång i ordningen (ordningen??) vet jag inte.
Jag ser säsong 1, Tony är ung, barnen är fortfarande barn, våldet är våldsamt, det är som i dagens affärsvärld fast med synligt blod.
Sopranos kan – som alla stora konstverk – ses som en liknelse över världen som den är.
Att rekommendera Sopranos ser jag som mitt ansvar och min medborgerliga plikt.
Den som inte kan njuta av rollbesättningen, dialogen, humorn, brutaliteten och sentimentaliteten i den största TV-serien genom tiderna, den personen är det ohjälpligt synd om och det kan jag inte göra någonting åt.
Jag är för gammal för Six feet under.
För nära döden?
Nej, jag tycker bara inte om distansen i skildringen av personerna. Inte min sorts humor och för lite fysiskt våld.
Nu kommer det givetvis tusentals inlägg i gästboken från 85-åringar som tycker att Six feet under är jätteroligt och med lagom mycket fysiskt våld.
Och det är väl bra.
Men måste det debatteras?
Vad gäller vilken serie som är bäst – Sopranos eller Six feet under – det kan bara tiden avgöra.
Vi hörs om hundra år och ser vilken som har överlevt.
Sopranos.
***
Annan sak.
Idag när jag skulle söka efter en artikel i DN – som vanligt mycket segare än andra webbsidor – råkade jag passera uppgiften om vilka journalister som är kulturbloggare på dn.se
Men jag läste:
Kulturblottare på dn.se
***
Annan sak.
Allt jag gör i stället för att göra det jag måste göra – skriva mina pjäser och böcker.
Jag läser i gästboken.
Jag gör långa utflykter med bilen och förstör miljön, jag köper onödiga saker, jag städar, jag tvättar, jag stryker med ångstrykjärnet.
Att stryka med ångstrykjärnet – det gillar jag.
Särskilt det kraftiga pysande ljudet när man trycker ner ångknappen. Och att tyget blir exakt lagom strykfuktigt.
Vad roade människor sig med innan det fanns ångstrykjärn?
Ray Bradbury skrev Fahrenheit 451 innan de flesta hade tv, 1954, författare vet mer om framtiden än som är bra för dem.
(Det är ju inte som om de som formar framtiden tar någon större hänsyn till vad en författare vet.)
En av alla dessa svårtolkade franska skyltar.
I går en intervju med Vladimir Putin i Le Figaro. Orsaken till att jag inte lade ut intervjun då var att jag var oförmögen att göra någonting efter att läst Putins skamlöst livsfarliga påståenden, hot och lögner.
Le Figaro till Vladimir Putin:
Är ni en sann demokrat?
Putin:
Ja, absolut! Det sorgliga är att jag är den enda sanna demokraten i världen nu. Se på USA: fruktansvärd tortyr, hemlösa, Guantanamo. Se på Europa – våldsamma demonstrationer som slås ner brutalt…
Sedan Gandhi dog har jag inte ingen att prata med!
Jag räknar med att intervjun i sin helhet har varit publicerad i svenska media för min översättning är preliminär.
Min faster fyller 87 år i dag. Och kör fortfarande bil. Och säger: “När jag blir gammal ska jag…”
Ja må hon leva och vive la République!
Alla har hört talas om det nya begreppet mindfulness? Att man ska vara varse det som försiggår exakt just nu, vara medveten om det. Så blir man inte stressad och går i väggen. Så löser man sina mentala problem, hjälp till självhjälp.
Mindfulness – det låter nytt och bra. Tills man kommer på att det bara är vad ens mormor alltid tjatade om – att man ska ta en sak i taget.
***
Annan observation.
Att prata om vädret.
Det ansågs ytligt och inte meningsfullt. Något man gjorde i stället för prata om väsentliga saker. Och nu gör världens mäktigaste män det på G8-mötet. Mycket mer ytligt och mindre meningsfullt än jag och grannfrun.
Efter en mycket lång period av prestationspanik och helvete med skrivandet verkar det som om det har lossnat.
Jag tycker det är roligt att skriva. Vill inte sluta när jag har kommit igång, timmarna går utan att jag märker det.
Jag borde vara nöjd men jag är inte nöjd.
Jag har dåligt samvete och ångest för att jag tycker det är så roligt att jobba.
För att de flesta andra inte har det så.
Som om alla andra som inte tycker det är roligt att jobba, alla som inte har så avundsvärda jobb som jag, skulle få det bättre av att jag inte kan njuta av att jag tycker det är roligt att jobba!
Jag vet ju ändå att det är temporärt.
När som helst – om en kvart, fem minuter – kan det vara ett helvete igen.
Men är det någon tröst!
Söndag 10 juni, final i tennisen på Roland Garros. Federer – Nadal. Ett år sedan sist.
Federer och Nadal ser likadana ut som förra året, ungefär samma kläder som då. Inte ett år äldre.
De franska kommentatorerna förundrar sig inte över det.
De franska kommentatorerna är upptagna med att förundra sig över att det är en kvinnlig domare. Att en kvinnlig domare får döma en så viktig match.