Efter en mycket lång period av prestationspanik och helvete med skrivandet verkar det som om det har lossnat.
Jag tycker det är roligt att skriva. Vill inte sluta när jag har kommit igång, timmarna går utan att jag märker det.
Jag borde vara nöjd men jag är inte nöjd.
Jag har dåligt samvete och ångest för att jag tycker det är så roligt att jobba.
För att de flesta andra inte har det så.
Som om alla andra som inte tycker det är roligt att jobba, alla som inte har så avundsvärda jobb som jag, skulle få det bättre av att jag inte kan njuta av att jag tycker det är roligt att jobba!
Jag vet ju ändå att det är temporärt.
När som helst – om en kvart, fem minuter – kan det vara ett helvete igen.
Men är det någon tröst!