Det är oktober i Finistère, grannarna plockar äpplen för att göra cider, höstsolen lyser, Atlanten glittrar och tidvattnet håller på med sitt. Alla gör sitt utom jag.

Jag måste skriva färdig en pjäs till Dramaten och det går inte. När måste kommer in i pjäsen kör det ihop sig. När måste ställer sig i vägen vill jag jobba på McDonald’s, flytta stenblock eller gräva en grop.

Eller smita. Skriva de här raderna för att tacka för alla fantastiska mail som kommit angående Mitt första liv; den gudarna älskar dör inte.

Tack Gun-Britt, Fredrik, Gunnar, Werna, Martin, f.e.vinje från Norge, Jacqueline, Monica, Anna-Stina, Leif, Lena, Jens, Peter, Claes, Agneta, Nils, Jonas, Maria, Örjan, Peter, Eva. Tack alla snälla och generösa.

Tack alla som åkt i papperskorgen för att mitt nya effektiva snuskfilter inte alltid gör skillnad på gott och ont. Tack.

Man ska inte tacka för ett tack, sägs det, men vi är ju svenskar.

Nej, nu måste jag skriva pjäsen.

Hej hej

P.S. Här kommer tips om ännu ett mästerverk att läsa:
Tennisspelarna, av Lars Gustafsson. D.S.

Vit dimma utanför fönstren i Finistère. Man ser inte Atlanten.

På andra sidan vattnet har George W. Bush blivit omvald.

Jag brukar äta frukost och titta på morgonnyheterna, men när det meddelas att de flesta som röstat på Bush har gjort det för moralens skull, slår jag över till annan kanal där det är likadant, jag slår sönder TV:n.

Återstoden av dagen efter valet sitter jag vid datorn – jag råkade skriva på datorn och det kunde jag lika gärna ha gjort.

Jag måste skriva min pjäs och om den inte skrev sig själv före återvalet av Bush så inte gör den det nu.

Jag tänker negativa tankar. Hur jag än försöker vinner det negativa och häromdagen fick jag ett hotbrev.

Hotbrevet handlade inte om Mitt första liv, för Mitt första liv får jag bara underbara brev och mail – tack Fredrik, Ingrid, Anita, Martin, Helén, familjen Nielsen, Roger, Carita, Leif, Erik och tack till dem som fastnat i snuskfiltret. Jag önskar jag kunde lägga hotbrevet i snuskmailboxen men eftersom det är ett pappersbrev, så går det inte.

Brevet är skrivet med fetstil i ett typsnitt mellan Arial Narrow och Franklin Gothic Medium. Det börjar som alla brev av sin sort med “Bästa Bodil Malmsten”, men till skillnad från vissa är det inte anonymt.

Bästa Bodil Malmsten,
I din artikel i DN den 9 okt om Elfride Jelinek nämns EJ 6 ggr. Men Thomas Bernhard – den av nästan ingen läste – omnämner du inte mindre än 10 ggr!
Börjar det inte gå lite väl långt?

Nej herr Grip i Rimbo, det börjar gå för kort. Bara 10 ggr! Det var litet, det var snålt och måttfullt, det var ingenting, 10 ggr 10.000 ggr ska jag omnämna Thomas Bernhard innan jag dör. Om det så ska kosta mig yttrandefriheten och livet ska jag omnämna Thomas Bernhard vid vartenda tillfälle som mig ges.

Inte för att jag är modig, inte på något sätt, jag är drabbad av en stor och världsomfattande fruktan för den dag minoriteter som Thomas Bernhard-läsare utesluts ur världssamfundet och sätts på Guantánamo.

PS. Att Elfriede Jelinek stavas Elfriede och inte Elfride håller jag mig för god för att påpeka, det var Lova, min redaktör, som gjorde det. DS

På nattduksbordet ligger just nu Sekelskifte i Stockholm, av Claes Britton. Rasande journalist som törs vara känslomässig, Hunter S. Thompson på Dalarö. Fear and lothing in Stockholm. Ej för ömsinta. Och Kiffe kiffe demain, av Faïze Guène. En generationsroman av en invandrartjej från förorten, en fransk Ett öga rött? Nej. Kiffe kiffe demain är sin egen mycket roliga bok. Att den är på franska är ingen nackdel, kiffe kiffe.

Det enda som inte finns i Finistère är snö och Herrgårdsost. Snön faller på flygbussen från Arlanda. Jag äter Herrgårdsost i Vasastan. Rusar omkring och gör mig viktig. Signerar Mitt första liv i bokaffärer, läser in boken som radioföljetong i Radiohuset på Gärdet, har varit på Bokens Dag i Norrköping och läst högt för publik. Hade jag stått inför publik och läst tyst för mig själv hade det varit konstigt.

Radioföljetongen kommer även som ljudbok på Finistère i samarbete med Modernista. Den börjar sändas i P1 den 27 december. Per heter teknikern som såg till att min inläsning blev bevarad och bra, tack Per.

Tack också till Thomas, Karin, Ib, Birgitta, Jan, Anita, Anna, Karl-Olov, Ingrid, Helen, och Martin igen, för fina e-brev.

Tack ni vars e-post fastnat i snuskfiltret.

Tack duktige Ulf som hittat så många fel i Mitt första liv. De ska rättas till pocketutgåvan.

Tack ni som skrivit i gästboken.

Tack DGC för internetuppkopplingen som jag får låna i Stockholm, fast det vore bättre om den fungerade.

Min pjäs börjar skymta mellan skiljetecknen. En dag medan snön var kvar samlades ensemblen runt texten i ett avlångt rum på Dramaten med fönster mot Nybroviken.

Snöflingor föll lätt och bestämt i skymningen. Stockholm i snöfallet så fint som Jämtland på femtiotalet. En känsla av nostalgi var på vippen att kasta omkull mina idéer om hur mycket jag hatar nostalgi.

Det behövdes något negativt, ett så kallat korrelat.

Att få en enda biljett till Princessdramer, av Elfriede Jelinek med Ingela Olsson, Monica Stenbeck och Anna Wallander på Galeasen, är omöjligt. Jag fick två men det hjälpte inte. Under hela pjäsen prasslade en kvinna uthålligt med den sorts tunna plastpåse som framkallar mest prassel och i pausen trodde rasande damer i min ålder att jag försökte tränga mig i kön till toaletten.

Att snön smälte bort förefaller mig överflödigt att påpeka. Liksom att den bästa julklappsbok jag kan rekommendera är Mitt första liv.

Läs:
Att komma hem ska vara en schlager av Per Hagman, Albert Bonniers förlag
Old School av Tobias Wolff, Vintage contemporaries
Guldpelikanen av Stefan Chwin, Panache, Albert Bonniers förlag
Les jours fragiles av Philippe Besson, Julliard

Påminnelse:
Tennisspelarna av Lars Gustafsson, Modernista
Montaignes essäer, Atlantis
Klanerna i Palos Verdes av Joy Nicholson, Modernista
På spaning efter den tid som flytt, Marcel Proust, Albert Bonniers förlag

Viktigast:
Skicka pengar till Läkare utan Gränser och andra som kan förvalta dem bättre än du själv.

Hej från
Bodil i Stockholm.

Sorg

Före och efter,
det är den enda indelning som finns;
före och efteråt.

Solen lyser in i mitt arbetsrum,
Atlanten glittrar obegriplig,
det flimrar ansikten på dataskärmen.
Barn, föräldrar, familjer, enskilda saknade.

Innan / efteråt
och avgrunden som öppnar sig däremellan.

All vår vardagliga väntan, någon dröjer,
all vår ängslan.
Det som kunde ha hänt.
Och så händer det.

Den stora vågen kommer.
Allting blir tyngdlöst
tyst.

Det är efteråt.
Skonad sitter jag bakom mina ord.
Att sakna ord är ingenting och
att skämmas är skamlöst.
Vi som blev skonade skäms.
Sträcker fram våra meningslösa händer.
Vi är här,
försöker vi säga.
Utan att begränsa vad vi menar med här.

Före efteråt.
Det enda som finns
är det obeskrivliga avståndet mellan
innan det hände
och när det har hänt.

Är det någonting jag kan göra?

Vi som blev skonade –
ska vi känna lättnad?

Vi är här.

Kunde vi upphäva avgrunden mellan
innan och efteråt,
skulle vi göra det
men det kan vi inte.

Kan vi inte spränga väg till ett rum
där sorgen är portförbjuden
ska vi hålla tyst.

Våra intetsägande armar.
Vi vill bara hjälpa.
Vi är här.

Världen deltar i sorgen, står det.
Så går det inte till.
Sorgen är inte tillgänglig
för världens allmänna deltagande.
Sorgen är enskild och personlig,
sorgen är bara din.

Världen kan bara fortsätta
som om någonting hänt.

Det har hänt.
Jag är här.
Vi är här.

Vi tränger oss på med att vi finns
i all vår otillräcklighet.
Är det ingenting jag kan göra?
Ingenting?
Vi är här – det vet du.

Jag kan inte dela din sorg;
den är odelbar, hel.
Jag är den skonade delen av dig.
Jag vill bara säga att vi är här.
Vi omger dig.

Innan och efteråt.
Det där ögonblicket innan.
Den där evigheten efteråt.

Jag ber inte om ursäkt för att mina ord är så små.
Jag vill bara säga det en gång till:

Vi är den del av dig som blev skonad.
Vi är här.

Dikt publicerad i DN 7 januari 2005

Jag har varit på stan, Stockholm, och det var i stort sett underbart.
Det är inget fel på den här stan som inte en kollektiv god vilja skulle kunna rätta till. Det är bara det att den kollektiva goda viljan är lika obsolet (slå upp det) som DN Kultursidas 90-talsnummer. Det är inte Stockholms fel att Östermalmshallen ligger på Östermalm.

Fint väder, fint folkliv vid Odenplan och på Abbios./Norrtullsgatan 4./
Allt väl.
Utom jag. Som blir dålig, får kräksjuka och fågelinfluensa, kampylobakterier av alla dessa oaptitliga nakna magar, dessa vandrande navlar överallt. Obs att jag inte är avundsjuk. Bara sjuk.

Och barnvagnarna. Som stridsvagnar. Mammor eller ännu inte mammor med gigantiska magar som stormtrupper på bussen.
Min generations unga kvinnor var tvungna att vara söta och hålla käften, nu är det tvärtom.
Dessa berg-och dalbanor.

Det ÄR en underbar dag, det är höst i luften och allt är bra.

Är det Expressen som man ska hyvla av eller Teds bror?

Tolv nakna navlar mellan Pipersgatan på Kungsholmen och Odenplan i Vasastan. Kvinnor i min ålder utan behå i trikåtröjor.
Vad hände med hårda tyger?

Jag är i Stockholm. Det är i juni år 2005 klockan nio på morgonen.
Mitt svenska pass har gått ut.
Jag är utlandsboende men mitt svenska medborgarskap har jag kvar.

Av skäl som jag inte kan gå in på för då slutar jag aldrig, är jag tvungen att flyga fram och tillbaks mellan Frankrike och Stockholm som en satellit, en jojo, som så mycket rymdskrot. De skäl jag inte kan gå in på är att jag har råkat bli anhörig till en person med fel sorts funktionshinder i Sverige i början på 2000-talet.

När jag i juni 2005 är på väg tillbaks till min igengrodda trädgård i Finistère för att rensa maskrosor – pissenlit – visar det sig alltså att mitt svenska pass har gått ut. Mitt gamla svenska mörkblå pass med guldkronorna och en färgbild på mitt ansikte från år 1995 gäller inte längre.
Jag drabbas av skräck för att inte bli utsläppt ur Sverige.

Air France, det flygbolag där jag samlar pluspoäng till gratisresor som jag med mina fåniga poäng i turistklass aldrig når fram till, påstår att mitt franska Carte Séjour är giltigt för gränspassage inom Europa.
Air France har inte längre några kontor med fysisk personal, stolar och bord, utan finns enbart på internet. Eller per telefon där en engelsktalande anställd uppger att jag kan komma ut ur Sverige och in i Frankrike utan svenskt pass.
Eftersom jag är för gammal för att lita på ett flygbolag som inte finns i den verkliga världen bestämmer jag mig – trots att jag inte har tid och trots att det är juni och högsäsong – för att förnya mitt gamla svenska pass.

Jag tar en taxi till passenheten vid polismyndigheten på Bergsgatan 48 i Stockholm.
Hade jag tid skulle jag gå till fots över broarna till Kungsholmen där pilarna disigt släpar sina flor i Karlbergssjön, men det har jag inte. Jag är i Stockholm som anhörig om någon har glömt.
Jag tar en taxi till polisen på Kungsholmen.

Det är juni 2005 på morgonen, jag kommer till passenheten vid citypolisen på Bergsgatan i Stockholm, det är proppfullt med passbehövande och oräkneliga turnummer före mig.
Jag vill fråga i receptionen om det är möjligt att mitt franska Carte Séjour är giltigt i passkontrollen på Arlanda. Men receptionen i väntrummet till passenheten besvarar inte frågor som gäller passärenden. EJ PASSFRÅGOR !!! står det på en A4-utskrift.

Jag väntar på min tur.
I väntrummet finns två fotoautomater de passansökande till tjänst. Från internet har jag skrivit ut informationen om hur en giltig passbild måste se ut.
Ett fotografi, papperskopia, (digitala bilder kan ej användas) ska lämnas med ansökan och måste uppfylla följande krav:

1. Svart/vitt fotografi är att föredra, men färgfotografi med god kontrast går att använda.
2. Format: 35×45 mm.
3. Avstånd mellan ögon och hakspets måste vara mellan 14 och 20 mm.
4. Fotografiet får vara högst 1 år gammalt.
5. Ansiktet ska vara avbildat snett framifrån, hela huvudet ska vara synligt och får inte vara vridet mer än att båda ögonen är helt synliga.
6. Blicken ska vara riktad mot kamerans lins.
7. Näsans profil och ett öra ska synas tydligt.
8. Bakgrunden ska vara ljus, ansiktet ska vara jämnt belyst och det får inte finnas skuggor i bakgrunden.
9. Pupillerna ska synas tydligt. Glasögon får inte ge reflexer eller skuggor.
10. Huvudbonad får endast bäras av medicinska eller religiösa skäl.

Jag står vid fotoautomaten på Bergsgatan, jag är läskunnig, jag är kvinna, jag tillhör världshistoriens hittills största generation, jag ska klara det.
Fyra svartvita foton kostar sextio kronor, jag går till växlingsautomaten för att växla mina papperspengar i den valuta som gäller – tiokronorsmynt och femkronor.
Växlingsautomaten är ur funktion.
Vänliga medpassansökande tar fram sina portmonnäer och hjälper mig växla mina papperspengar till giltiga mynt.
Jag kammar mig, ser till att mina pupiller är som de ska och går in i fotoautomaten med mitt för passändamål lämpliga ansikte.
Fotoautomaten är ur funktion.
Att fotoautomat två också är ur funktion verkar som ett påhitt ur en ondsint kåsörs fantasi men så är det.

Det är i juni år 2005 på förmiddagen, jag har mellan 14 och 20 millimeter mellan ögonen och jag börjar bli arg.
När det visar sig att godisautomaten enbart innehåller den blinkande texten SELECTA DYGNET RUNT, går jag därifrån. Bestämmer mig för att trots allt lita på Air Frances uppgift att jag kan komma ut ur Sverige på mitt Carte Séjour och lämnar passenheten vid citypolisen på Bergsgatan 48. Men på trappan möter jag en bekant vars könummer står på tur. Vänder och går tillbaks för att smita emellan och kontrollera hur det är med mitt franska Carte Séjours giltighet för utresa från Arlanda.
Eftersom det är min bekants nummer som har kommit upp och inte mitt väntar jag mig att bli skamligen avvisad, men passutfärdaren i luckan är hur tillmötesgående som helst.
Svensk personal är häpnadsväckande vänlig om man tänker på hur den har det.
Jag får ställa min fråga och visa upp kortet – Carte Séjour. Republique Francaise, Communaute Européenne, préfecture Finistère, står det, samma personuppgifter inplastade som de som finns i mitt mörkblå gamla svenska pass med guldkronorna.
Efter en blick på fotot och personuppgifterna säger passutfärdaren att det är upp till flygbolaget om kortet kan accepteras som giltigt för avresa från Sverige.
Jag är utlämnad åt ett strejkdrabbat och för marknadskrafterna utsatt flygbolag utan kontor.

Jag ser framför mig hur jag står i passkontrollen på Arlanda av den svenska passpolisen förvägrad utresa. Jag är fast i Sverige, jag är anhörig, min trädgård i Finistère gror igen, det är juni år 2005 mitt på dagen och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Temporärt.
När jag en tid senare tar könummer på passenheten på Bergsgatan 48 får jag veta att jag har valt den värsta veckan på året för att förnya mitt pass, allt är mitt eget fel, skulden är min, jag är svensk.

Bodil Malmsten
www.finistere.se

”Uppskattningsvis 95% av energin i universum är något som forskarna inte har en aning om vad det är, så kallad mörk massa, mörk energi.”
/Svenska Dagbladet söndag 19 juni./

Döden:
Om jag skulle börja inse att jag ska dö skulle jag inte kunna planera någonting, inte skriva in en enda sak i kalendern. Att lova att man ska göra en viss sak ett visst datum och samtidigt veta att det är möjligt att man kan vara död då – så svekfull är inte jag.

Ålderdomen:
Vid min ålder ser man människor på stan som man tror är de själva men som måste vara deras barnbarn.

Utbildning:
Jag arbetar med ett manus för film. Eftersom jag inte har någon utbildning för det utbildar jag mig själv.
Sedan i våras har jag sett allt med Nicole Kidman, Benicio del Toro, Tim Roth, jag har sett TV-serier som 24, Sopranos, The Shield, The Wire och Rejseholdet – Mordkommissionen. Jag har sett allting på thriller och actionhyllan i DVD-butiken. Konstnärlig är jag själv men konsten att få folk att sitta kvar trots att berättelsen inte handlar om någonting vill jag lära mig.
Vad jag har lärt mig:
Det handlar inte om vad det handlar om.
Enbart om hur det berättas.

Efter att ha sett om The Usual Suspects av Bryan Singer hyr jag X-men.
Trots att det är science fiction.
Men inte mer science fiction än den okända mörka massa som 95 % av energin i universum kommer ifrån.

Åkomma:
I en artikel av Peter D Kramer, neuropsykologen som skrivit Lyssna till Prozac hittar jag termen för den åkomma jag är drabbad av – tvångsmässigt skrivande. Jag kan inte uppleva något utan att försöka formulera det i skrift.
Termen är hypergrafi, hypergraphia.

Innan jag lägger mig:
Nu ska jag läsa La vie invisible av Juan Manuel de Prada och än en gång förvånas över att det är möjligt att lära sig ett nytt språk efter femtiofem.

Faran med flygplatsen är inte terroristerna, faran är som alltid du själv.
Jag blev fast på Orlys flygplats i fem timmar en söndag i juli. Butikerna var öppna. Och nu står jag här med två volangblusar. Ganska genomskinliga. Den ena är aprikosrosa och kortärmad, den andra lavendelblå med resår runt handlederna.
När jag ska (som man säger!) gå bort provar jag blusarna.
Sedan hänger jag tillbaks dem i garderoben.
Blusarna var för dyra att slänga och de tar ju inte precis upp någon plats.