Vit dimma utanför fönstren i Finistère. Man ser inte Atlanten.

På andra sidan vattnet har George W. Bush blivit omvald.

Jag brukar äta frukost och titta på morgonnyheterna, men när det meddelas att de flesta som röstat på Bush har gjort det för moralens skull, slår jag över till annan kanal där det är likadant, jag slår sönder TV:n.

Återstoden av dagen efter valet sitter jag vid datorn – jag råkade skriva på datorn och det kunde jag lika gärna ha gjort.

Jag måste skriva min pjäs och om den inte skrev sig själv före återvalet av Bush så inte gör den det nu.

Jag tänker negativa tankar. Hur jag än försöker vinner det negativa och häromdagen fick jag ett hotbrev.

Hotbrevet handlade inte om Mitt första liv, för Mitt första liv får jag bara underbara brev och mail – tack Fredrik, Ingrid, Anita, Martin, Helén, familjen Nielsen, Roger, Carita, Leif, Erik och tack till dem som fastnat i snuskfiltret. Jag önskar jag kunde lägga hotbrevet i snuskmailboxen men eftersom det är ett pappersbrev, så går det inte.

Brevet är skrivet med fetstil i ett typsnitt mellan Arial Narrow och Franklin Gothic Medium. Det börjar som alla brev av sin sort med “Bästa Bodil Malmsten”, men till skillnad från vissa är det inte anonymt.

Bästa Bodil Malmsten,
I din artikel i DN den 9 okt om Elfride Jelinek nämns EJ 6 ggr. Men Thomas Bernhard – den av nästan ingen läste – omnämner du inte mindre än 10 ggr!
Börjar det inte gå lite väl långt?

Nej herr Grip i Rimbo, det börjar gå för kort. Bara 10 ggr! Det var litet, det var snålt och måttfullt, det var ingenting, 10 ggr 10.000 ggr ska jag omnämna Thomas Bernhard innan jag dör. Om det så ska kosta mig yttrandefriheten och livet ska jag omnämna Thomas Bernhard vid vartenda tillfälle som mig ges.

Inte för att jag är modig, inte på något sätt, jag är drabbad av en stor och världsomfattande fruktan för den dag minoriteter som Thomas Bernhard-läsare utesluts ur världssamfundet och sätts på Guantánamo.

PS. Att Elfriede Jelinek stavas Elfriede och inte Elfride håller jag mig för god för att påpeka, det var Lova, min redaktör, som gjorde det. DS

På nattduksbordet ligger just nu Sekelskifte i Stockholm, av Claes Britton. Rasande journalist som törs vara känslomässig, Hunter S. Thompson på Dalarö. Fear and lothing in Stockholm. Ej för ömsinta. Och Kiffe kiffe demain, av Faïze Guène. En generationsroman av en invandrartjej från förorten, en fransk Ett öga rött? Nej. Kiffe kiffe demain är sin egen mycket roliga bok. Att den är på franska är ingen nackdel, kiffe kiffe.