Man ser ett knippe fina rädisor i affären, det kan vara på ett Champion där jag bor vid Atlanten, rädisorna ser bra ut, som rädisor gjorde förr, som när jag var barn, jag räknar med att de ska ha sin gammaldags starka rädisesmak.
Jag skyndar mig hem, sköljer, biter en bit och det smakar ingenting.
Den fräna smak som gör att man skulle veta att det är en rädisa om man hade förbundna ögon – borta.
Samma med tomaterna, morötter, gurka, clementiner, ingen smak.
Är det mitt fel?
Har jag blivit gammal – hör dåligt, ser dåligt, smakar illa?
Nej.
När jag bodde i Finistère, när Finistère fortfarande fanns, satte jag ärtor – spritärtor, ett helt snår, en ärtdjungel.
En eftermiddag stod jag där i ärtdjungeln och åt upp varenda ärta på stående fot.
Tomaterna – samma sak.
Men med rädisorna var det ingen idé, de var smaklösa, vediga och fulla med mask till och med på Finistèretiden.
Vad har hänt med rädisorna sedan jag var barn?
