Inte ens det

Varning!
Det är fullt med rostiga skåpbilar med aluminiumfolie för fönstren, risiga bilar parkerade hur som helst längs strandpromenaden under platanerna, mina plataner vid min strand och så är det fullt med franska hippies på stranden.
Genomstungna och toviga med ohanterliga långbyxor och negativ attityd, de har kommit hit i sina risiga skåpbilar utan att fråga mig om lov och de hälsar inte på mig.
Jag springer mitt varv, går in och skriver det här och går och lägger mig.
Läser.
Somnar.

Vid tretiden på natten vaknar jag ur en dröm om att min ännu inte utgivna bok recenseras i en svensk dagstidning, negativt och ingenstans i recensionen står det att det är jag som har skrivit boken.
Jag vaknar vid tretiden av hemsk trummande musik så jag stiger upp och ser ut genom fönstret och får se att det är de franska hippies som kom hit i sina risiga skåpbilar och att de dansar som mullvadar i mörkret i sina ohanterliga långbyxor och sina negativa attityder på min strand.

Och jag blir tveklöst medveten om att jag inte har någonting gemensamt med någon människa, att det är omöjligt.
På filten på Gärdesfesterna, i Woodstock, Sturegallerian, på byn i Norrlands inland och fjälltrakter, vid Atlanten – jag är en öde ö och vill inte annat vara, totalt isolerad och fri.
Även om varje tänkande människa – dvs ytterst få – vet att freedom´s just another word for nothing left to lose och inte ens det.