Jag har varit nere på stan, Stockholm, dagen före bröllopet och mer nere än någonsin.
Bussen gick bara halva vägen, det ösregnade.
Tunnelbanan gick men man kan ju inte bara åka tunnelbana, jag steg av där jag var tvungen för att komma dit jag skulle men där regnade det så mycket att jag blev fast under det hemska huset vid Östermalmstorg, det regnade rep.
När regnet står som spön i Frankrike regnar det rep.
Där stod jag i skydd av huset med världens fulaste fasad medan det regnade rep.
Det duger inte med världens fulaste hus när man behöver skydd, jag springer över gatan och köper ett paraply som genast går sönder.
Jag gör mina ärenden.
Tar tunnelbanan tillbaks.
Bussen – som bara går halvvägs – kör ifrån mig när jag kommer.
Jag sätter mig under regnskyddet.
Det enda bra, tänker jag, är att jag inte är död.
Det absolut enda som är bra för min personliga och privata del är att jag inte är död.
Så kommer jag på att jag har en mini-Pod i väskan och jag tänker att om jag lyssnar lite på Leonard Cohen och Bob blir det bättre. De är ju till och med äldre än jag. Båda två, var och en för sig.
Men det blir inte bättre.
Inte ens med The Basement-tapes blir det bättre.
Inte sämre heller.
Det är lika illa som tidigare.
Det handlar inte om bröllopet, inte själva händelsen i sig, det är inte det att jag missunnar Victoria och Daniel deras lycka eller Victoria hennes fina muskler, det är ok, det är bra.
Och att bussen bara går halva vägen, det kan inte hjälpas är väl inte brudparets personliga fel.
Inte heller att det regnar rep.
Det är bara för mycket.
Helt för mycket.
Jag tänker att när bröllopsyran är över, då måste svenska media – var och en för sig, varje enskild så kallad journalist och kåren i dess helhet läggas in för posttraumatiskt stressyndrom.
Vad ska det bli av alla så kallade journalister efter bröllopet, vad ska de ta sig till med sina liv, vad ska de skriva om?
Jag vet inte.
Det enda jag vet är att jag inte är död.
Än.
För då skulle jag inte vara medveten om hur det ligger till.
När jag kommer till huset där jag bor c/o – en lägenhet på 59 kvm i de kvarter där jag vill bo gick i veckan upp över 4 miljoner – jag bor alltså kvar c/o i andra hand tills jag blir utslängd.
Duvan syns inte till vid pizzerian.
Fattas bara det, tänkte jag.
Fattas bara att duvan är borta nu också.
Men så fick jag se den.
Den flög.
På hela tiden som jag har sett den vita duvan vid pizzerian har jag inte sett den flyga.
Jag har sett den sitta, vippa omkring eller – på ett livsfarligt sätt – vara på väg ut i trafiken.
Och nu flyger den.
Inte sin kos, nä de bara flög upp en bit och tillbaks igen.
För att den känner sig hemma vid pizzerian.
Den som tror att jag tog det som ett positivt tecken och att jag inte längre tycker att det enda bra är att jag inte är död, tror fel.
Jag är ingen feelgoodfascist som läser in tecken i saker som bara händer oavsett vad jag tänker eller ej.
Duvan flyger eller flyger inte, bussen går halva vägen, Victoria har fina muskler – jag kan inte påverka någonting.
That´s life.
Frank Sinatra, ett geni som blev en gammal gubbe med tupé och dog.
That´s life.
