Det regnar inte. Solen strålar över Stockholm, klarblå hösthimmel, vädret kunde inte vara vackrare och jag ska åka härifrån. Jag ska tillbaks till mitt Finistère, huset, trädgården, Atlanten, grannarna. Jag vill och jag längtar dit.
Men VARFÖR måste det alltid vara så vackert när man ska åka?
I Tryck stjärna på Dramaten har Marie Göranzon – Giselle – en lång monolog om kvällen innan hon ska åka bort. Om hur tydligt allting är när man ska lämna det. Hur synbart och kännbart. ”Förhöjt”, säger Giselle. Och eftersom det är jag som har skrivit det så står jag bakom det. ”Jag springer in efter kameran”, säger Giselle, ”men den har jag ju packat ner.”
Inte jag, nu måste jag ut på stan och ta bilder av Stockholm så jag kan bevisa för mina grannar i Finistère hur vackert det är här.