Nu har jag stått på bloggkanten och inte vågat hoppa så länge att jag måste bestämma mig – antingen göra det eller lägga ner. Eftersom jag inte är någon nedläggare så hoppar jag.
”Akta dej för stupet.”
”Vilket stuuuuuuu
I Svenska Dagbladets språkspalt om bloggsvenska står det att språket blir sämre – dialogen bättre.
Vissa bloggare blir mer slätstrukna, andra sänker sin stilnivå.
Det bådar illa för mig som dessutom inte är ute efter någon dialog.
Inte för att jag inte tror på dialogen, men för att jag inte vill föra den själv.
Svenskans språkspalt.
Det är lördag, jag har varit på Stockholms Central och köpt tågbiljett till Östersund. Jag försökte göra det på Internet men kunde inte förstå innebörden av de många olika biljettalternativen och hur man beställde anslutningstaxi.
Vad jag inte kunde förstå när jag köpte biljetten till Östersund på Centralen är varför Sverige har Norrland kvar.
Söder- och västerut är det bara att åka, men för att ta tåget till Östersund med den avgång som passade mig, måste man byta i Sundsvall till buss. Idén med att ta tåget i stället för att flyga är att åka tåg – inte buss, vill man åka buss kan man stanna i Stockholm och åka 2:an.
Efter oändlig godhet från damen i biljettluckan kom vi fram till en annan avgång, men när det var dags för förbokningen av taxi var det fullt. Så jag fick ta en avgång som inte passar mig till ett pris som Länstidningen i Östersund får betala.
På bussen tillbaks till Vasastan – ständigt dessa kärlekshistorier med små barn. Medan föräldrarna pratar i mobiltelefon eller med andra föräldrar, ser de små barnen sig om efter någon som ser på dem och en sådan är jag. Sedan sitter det lilla barnet och jag och vinkar åt varandra tills det är dags för endera av oss att stiga av. Vi vinkar så länge det är möjligt. Sedan brukar jag se det lilla barnet genom bussfönstret med ett vilset uttryck i sitt lilla ansikte. Små barn har ju en helt annan tidsuppfattning än sextioettåringar.
Medan jag vet att det var en begränsad tid som vi satt där och vinkade, upplevde barnet troligen att det var en evighet. Medan jag har klart för mig att separationen är inbyggd i vinkandet, så har det lilla barnet inte en aning om att det är så. Den psykiska skada jag har vållat små barn med mitt vinkande på bussar går varken att överblicka eller göra något åt.
Jag försöker skingra mina skuldkänslor med en film. Det blir på Bullit med sin ultimata biljakt och sin obegripliga intrig, en klassiker som livet och ingenting som man vinner på att förstå.