Patienten & prislappen, avsnitt 4 av Maciej Zarembas reportage om vårdens destruktiva systemskifte, Hur mycket oro tål en människa?
Göran Hägglund, den för vårdkatastrofen oansvarige ministern, beklagar sig över frågor som borde ställas till Sveriges kommuner och Landsting, SKL, för att det är SKL som är ansvarigt för vårdapparaten, men SKL kan ingen komma åt.
Det finns inget subjekt bakom Sveriges unika decimering av vårdplatser. Ingen att ställa till svars, ingen att utkräva ansvar för katastrofen av. Utom en som heter Eriksson och är landstingsman och det enda synliga subjekt som Zaremba lyckats gräva fram ur hela SKL.
“Denna sammanslutning av kommun- och landstingschefer finns inte ens på Sveriges politiska karta. Registrerad som “en ideell förening”, är den stängd för medborgerlig insyn men med ett oerhört inflytande över hela vårdsektorn.”
SKL verkar vara ett vårdapparatens Ku klux klan, ansiktslösa skräckfigurer vars mål är utplåning av olönsamma gamla och andra sjuka utan pengar.
Varje svenskt vårdoffer har sin skräckskildring av hur det är att fastna i vårdapparaten, väntrummen med de blåa skoskydden, väntetiderna, skumrasket fast det är dag och mottagningar som aldrig går att nå per telefon.
När man sitter i vansinnets väntrum är det lätt att tro att det är man själv som blivit galen. och fastna i Catch 22.
Catch 22 är en bok där bombningen av Dresden under andra världskriget beskrivs, hur bomberna faller, hus blir grus och det är amerikanska stridspiloter som styr bombplanen. Catch 22 innebär att den som är klok blir galen när vansinnet råder och bara den som är riktigt galen är övertygad om att vara klok.
Avsnitt 3.
Att Maciej Zaremba aldrig fått så många mejl som under artikelserien Patienten & prislappen beror på att vi behöver någon som bekräftar att det inte är vi som galna utan vårdapparaten.
