För en tid sedan stod det i tidningarna om en bilolycka i Sveg i Sverige.
Folk stannade till vid olyckplatsen, inte för att hjälpa, men för att filma olyckan med sina mobiler.
Det finns ingen lagstiftning kring civilkurage i Sverige; civilkurage som också kan kallas för folkvett och som de svenska lagstiftarna inte tycker att det behöver lagstiftas om.

I dag, lördagen den tredje september 2011, publicerar Svenska Dagbladet en artikel med rubrik:
Civilkuragelagen får dåligt gehör i Sverige.
Man kan också läsa om civilkuragelagens nederlag i Sverige på Lova Olssons blogg den 2 september.

En ung professor i civilrätt, Mårten Schultz, skriver om civilkurage:
Ett enda människoliv motiverar civilkuragelagen.

I Frankrike är det inskrivet i brottsbalken att det är brottsligt att inte hjälpa personer i fara.
Det är självklart att den som inte hjälper personer i fara begår ett brott.

När jag råkade ut för min bilolycka i Finistère vid franska atlantkusten rusade det fram folk från alla håll för att hjälpa.
En drogad kvinna hade korsat mittlinjen med sin rishög och frontalkraschat min Rover.
Där satt jag, synd om och instängd i Rovern som fylldes av rök, det var gasen i krockkudden som utlösts, men det såg ut som om bilen börjat brinna. Någon störtade fram och öppnade motorhuven och drog ur sladdar och kablar med fara för eget liv, några gjorde sitt yttersta för att få upp bildörrarna som gått i baklås på Rovern, några tog hand om den drogpåverkade kvinnan. Några hade genast tagit fram sina mobiltelefoner.
Inte för att filma, men för att ringa polis och ambulans som inom några minuter var på plats.

Den tjugofjärde augusti 2011 var jag med på TV-inspelningen av Sommarpratarna för SVT. Det visade sig att vad vi fem medverkande gick igång på var civilkurage.
Vi, det var Maria Akraka, Caroline af Ugglas, Claes Hultling, Håkan Lans och jag, vi åt lunch inför kameror, vilket var svårt och penibelt (ingen vill ju visa sig i TV med persilja mellan tänderna eller pratande med mat i mun).
Att skåla för civilkurage i vin eller alkoholfritt däremot var självklart och lätt som en plätt för oss alla fem.

Här ett utdrag – kortat och uppdaterat nu när Svagaste länken sänds i svensk tv, utdraget är från min första loggbok Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig, 2006:

I fransk TV finns en förnedringsfrågesport som heter Le maillon faible, Den svaga länken.
Den franska versionen är kopierad på BBC;s The Weakest Link. Det så kallat formatet måste följas i minsta detalj, kontraktsenligt.

Programidén är att deltagarna trakasseras och förnedras – inte bara för att de är idioter, utan också för brister i utseende, civilstånd och yrke. Urvalet görs enligt ju-sämre-desto-bättre-reality-principen; ju löjligare du är, desto större hopp om att få vara med.

Den brittiska programledaren är en råttliknande kvinna, som kör över de medverkande med en elakhet som inte setts sedan Margaret Thatchers dagar. De bortröstade britterna visas upp förkrossade, skamslagna och tjatande om sina fel, de beter sig exakt som svenskar.
”Det stod still i huvudet … jag fick hjärnsläpp… hur kunde jag vara så dum? Vad ska dom hemma säga?”

Den franska programledaren är en kolossal kvinna i kaftaner som slår som flaggor i storm när hon demolerar deltagare efter deltagare, det borde inte bli någonting kvar av dem men det blir det.

Under de år har jag sett Le maillon faible är det inte en enda av de bortröstade franska deltagarna som sagt någonting om att vara fel.
Det är alltid de andra som har fel, som är fel: “Det var en konspiration. De röstade bort mig för att jag är yngre. För att jag är äldre. För att jag är kvinna, man, för att de är från landet och jag från Paris, för att jag är bättre än dom.”
Jantelagen – ett okänt begrepp i Frankrike, det är alltid de andra som gjort fel, som har skulden.

Att bli varse nationalkaraktärer är ett sätt att se på Svagaste länken.
Ett annat är att inte se det alls. Och som Niklas Wahllöf i DN konstatera att den svagaste länken är programmet i sig självt och den kanal som sänder det.

Det bästa vore förstås att inte konstatera någonting. En tänkande person som är negativ till skiten. Kanalen kan inte annat än ta det som reklam att citera för tv-tablåerna.

Modernista och ännu fler titlar kommer. Som Patient av Ben Watt i ny pocket, den förra upplagan slutsåld för länge sedan.

Night Thoughts, Dan Chiasson om Tomas Tranströmers poesi i The New Yorker.

Gravel Pit är rubrik på recension av den nya Waitsskivan, som jag ännu inte kommit in i, motstånd, det känns som om titeln har skojigt menad undermening – badass me…
“Inte roligt”, som en närstående person säger när det behövs.

Jag går tillbaks till Heartattack and Vine, Ruby´s Arms.
Det var bättre i waitsvärlden före Kathleen.

Sådant jag anade när jag var ung och vet nu.

Att jag (/man/vi) har så många parallella liv, att jag (/man/vi) lever bara ett enda, medan alla de andra brusar och stör parallellt.

Andreas Cervenka har blivit prisbelönad igen.
Helt rätt.
Hoppas han delar äran och härligheten med de andra makalösa ekonomijournalisterna på SvD och bjuder hela redaktionen på ostron och champagne, kåldolmar och Pripps blå, brylépudding och Sauternes.

“Jag är ingen opolitisk person.
Jag har en åsikt om hur slipstenarna
borde dras i detta land.
Jag anser freden vara vår största tanke.
Men jag vill inte med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv.”

“Om hon från Polen vore här just nu kunde vi tala om stenarna
och deras släktingar.”
Nobelpristagare Wislawa Szymborska är Polens Werner Aspenström:

Barn av vår tid
Vi är barn av vår tid,
tiden är politisk.
Alla dina, våra, era
dagliga frågor, nattliga frågor,
är politiska frågor.
Vare sig du vill det eller inte
har dina gener ett politiskt förflutet,
din hy en politisk nyans,
dina ögon en politisk aspekt.
. . .
Opolitiska dikter är också politiska,
och däruppe lyser månen,
ett inte längre månlikt objekt.
Att vara eller inte vara, det är frågan.
Vad då för en fråga, svara kära du.
En politisk fråga.”
Översättning Anders Bodegård.

W.A.:
“Hund håller jag inte.
Men träskor.
Det står vid dörren och skäller.”

“Trots sina obefintliga anlag för tåspetsdans
och sin allmänt slemmiga natur
drömmer snigeln, drömmer även snigeln
om att medverka i bländverk
som upphäver tyngdlagen”

“Sardinen vill att burken öppnas mot havet.”

Du och jag och världen

… Här går vi nu.
Den som har de vita gummistövlarna
är du.
Den som har de svarta gummistövlarna
är jag.
Och regnet som faller över oss båda
är regnet.”

Det här är bara några av de mest kända raderna hos Aspenström, resten är exakt lika träffande och vackert på olika sätt.

Om någon sagt till mig på sextiotalet – en period i min livshistoria när min svärfar, flykting från Ungern, var väldigt beklämd över att jag läste Aftonbladet och inte hade nylonstrumpor; hade någon vid den tiden sagt “Bodil Malmsten, när det blir hösten 2011 kommer du att finna överblick av hur det står till med samhället i Svenska Dagbladets Näringslivsbilaga” – jag vet inte vad jag skulle tänkt, det går nämligen inte att föreställa sig.

I dag, 15 nov, Jacob Bursell om att Apoteket Omstrukturering AB inte följde ägarleden hela vägen bakåt vid försäljningen av apoteken.

Märklig hantering av begreppet svek i svenska media, artiklar och
på löpsedlar.
Ett barnsjukhus slår igen för att patienterna sviker.
Ett tv-program läggs ner för att tittarna sviker. Tittaren har inga plikter mot skitprogram, det är skitprogramsproducenten som sviker, vinstmarginalsmässigt och moraliskt.

Svika, svek, svikare, så tungt skuldbelastade ord och så fel placerade.
Det är inte patienten som sviker barnsjukhuset, det är leverantören av den dåliga, och från början omdiskuterade, produkten Privat Barnsjukvård.