Webmaster Anders A och jag kanske sänker färgen så småningom men nu är det så här chockrosa och orange det ska vara.
Det är för att jag har flyttat, har kommit upp ur kartongerna, flyttfebern har gått ner, jag installerar mig, här ska jag bo.
Det känns bra.
Eftersom det har känts dåligt så länge, känns det ovant och oroande att det känns bra nu, det känns som känslan kommit till fel person och att det här kan aldrig gå bra.
Nu kommer det att hända något hemskt.
Nu får jag en tegelpanna i skallen eller halsduken fastnar i ett fordon och jag blir strypt på fläcken as we speak.
Royaltyavräkningar från Polen kommer. Jag ska just bli bitter över att jag ännu en gång inte blir rik men hejdar mig.
Att “Mitt första liv” har sålt så pass många exemplar som den har är ju fantastiskt eftersom ingen i Polen vet att jag haft något liv över huvud taget. Utom det i “Priset på vatten i Finistère.”
Och snart kommer “Sista boken från Finistère” på polska och även om jag återigen inte blir rik som Håkan Nesser, Leif GW Persson och Henning Mankell är jag glad.
Om jag blev rik skulle jag ändå bara ha ångest för att jag var rik.
Ju fler du älskar desto fler anledningar till oro.
Betyder det att du måste snäva in på ditt kärleksbegrepp?
Att trivas där man bor, i Finistère, i Stockholm – det enda säkra är att det kommer att ta slut.
Betyder det att man måste minska trivselfaktorn?
Glöm aldrig Ikkyu; zenmästaren på 1400-talet. Enligt legenden ber en besökare Ikkyu att skriva ner vad den högsta visdomen innebär.
Ikkyu skriver ett enda ord:
“Uppmärksamhet.”
Irriterad frågar besökaren:
“Är det allt?”
Ikkyu svarar med två ord:
“Uppmärksamhet. Uppmärksamhet.”
Uppmärksamhet – inte mindfulness.
Inte enbart vars och ens eget sinnestillstånd utan det stora hela.
Uppmärksamhet på den tacksamhet du är världen skyldig så länge du älskar, så länge du bor.
Uppmärksamhet, utan att det blir något andligt med det.
“Stör inte den döva himlen med era lönlösa rop.”
Christopher Hitchens, författare, ateist som irriterar sig över att kristna ber för hans tillfrisknande sedan han i somras drabbades av cancer. (notis i SvD 8 sept.)
Lokaltidningen på min nya – min egen riktiga – adress är inte alls i klass med Östermalmsnytt.
Men det kan inte hjälpas.
Jag kan ju inte bo c/o i hela mitt liv för Östermalmsnytts skull.
Och jag har ju redan löst problemet – människor som bor eller jobbar på Östermalm ska se till att jag får Östermalmsnytt i resten av mitt liv, vad ängslas jag för?
För att ängslan är my middle name.
Dunkers kulturhus lördag eftermiddag.
Uppläsning, boksignering, se Helsingborg och från hotellet sedan enligt uppgift kunna se prins Hamlet på andra sidan sundet.
Söndag Klippan.
Tänk på vilodagen så att du helgar den, var det.
Helsingborg – Klippan, Dunkers kulturhus i Helsingborg, Konsthallen i Klippan, vilka kulturhus de har i provinsen för att det inte finns någon provins, någon periferi – centrum är där det händer, där du är.
Så är det.
Men att jag skulle ha sagt det som står i Helsingborgs dagblad “en del är avundsjuka på andra, men det är inte jag” – aldrig i livet.
Skulle jag ändå ha sagt det beror det på att i intervjusituationer säger jag vad som helst. Jag vill ge mina intervjusvar per mail men det får man bara om man är Sven Otto Littorin.
Om någon är avundsjuk på andra så är det jag.
Största delen av min tid går åt till att inte bli offer för min allt överskuggande avundsjuka och paranoia över att till exempel inte få Augustpriset år efter år.
Tillbaka i Stockholm kastar jag bort måndag förmiddag på att älta en recension av ännu en bok om en stackars kvinna som råkat ut för något hemskt, en recension där inget “estetiskt finlir” krävs och där recensenten vill glömma meningar som “ett dödsföraktande helvetesskratt sprunget ur dumdristig omnipotens” även om det inte behövs för att recensionen slutkläm är “De viktigaste böckerna är inte alltid de som är bäst skrivna.”
Här ägnar jag ett helt liv åt att kämpa mot kvinnlig offermentalitet och för litteraturen i böckerna, när jag borde göra tvärtom och slippa vara paranoid.
Filten i 100 procent mjuk ekologisk ull med grå kryss och röda hjärtan fick jag i Klippan och hade jag fått välja själv är det den filt jag hade valt.
Vad gäller valet om några dagar så är det inte jag som har valt att ha hjärtat till vänster, det var så från början, en självklarhet och inget val.
Claude Chabrol är död.
För mig gick han bort när han gjorde sin skandalfilm om Eva Joly, den modiga domaren i korruptionsrättgången mot oljebolaget Elf, när han satt i TV-sofforna och tillsammans med Isabelle Huppert och kläckte spydigheter om Eva Jolys verk och person.
Jag trodde som många andra att Chabrol visade upp den franska borgerligheten i sina filmer tills det visade sig att han var den franska borgerligheten.
Det här med att människor blir goda som i dödsannonserna för att de dör tror jag inte på.
Nu vill Amazon sälja på mig senaste Kindle.
Och vem vet?
På resor är det kanske bra.
Inte för att jag tänker ge mig ut och resa, man blir bara förkyld.
Hemma hos mig, i min nya bostad där jag bor, tänker jag i vilket fall inte ligga med senaste Arnaldur Indridason på läsplatta, där jag bor är det pappersböckerna som gäller.
Även om de flesta av min böcker vilar i villervallan av omärkta flyttkartonger i källarutrymmet.
