Helsingborg – Klippan, Dunkers kulturhus i Helsingborg, Konsthallen i Klippan, vilka kulturhus de har i provinsen för att det inte finns någon provins, någon periferi – centrum är där det händer, där du är.
Så är det.
Men att jag skulle ha sagt det som står i Helsingborgs dagblad “en del är avundsjuka på andra, men det är inte jag” – aldrig i livet.
Skulle jag ändå ha sagt det beror det på att i intervjusituationer säger jag vad som helst. Jag vill ge mina intervjusvar per mail men det får man bara om man är Sven Otto Littorin.
Om någon är avundsjuk på andra så är det jag.
Största delen av min tid går åt till att inte bli offer för min allt överskuggande avundsjuka och paranoia över att till exempel inte få Augustpriset år efter år.
Tillbaka i Stockholm kastar jag bort måndag förmiddag på att älta en recension av ännu en bok om en stackars kvinna som råkat ut för något hemskt, en recension där inget “estetiskt finlir” krävs och där recensenten vill glömma meningar som “ett dödsföraktande helvetesskratt sprunget ur dumdristig omnipotens” även om det inte behövs för att recensionen slutkläm är “De viktigaste böckerna är inte alltid de som är bäst skrivna.”
Här ägnar jag ett helt liv åt att kämpa mot kvinnlig offermentalitet och för litteraturen i böckerna, när jag borde göra tvärtom och slippa vara paranoid.
Filten i 100 procent mjuk ekologisk ull med grå kryss och röda hjärtan fick jag i Klippan och hade jag fått välja själv är det den filt jag hade valt.
Vad gäller valet om några dagar så är det inte jag som har valt att ha hjärtat till vänster, det var så från början, en självklarhet och inget val.