Foto: Clas Göran Carlsson.
Det är över, det var inte farligt, jag fick den för konstnärliga insatser som författare och nu bär jag medaljen till vardags för att påminna mig om att aldrig bli så där urspårat nervös för någonting igen.
J.D. Salinger, reclusive author whose Catcher in the Rye caught the mood of a generation is dead ... Charles McGrath … AP … Stephen Miller … Elaine Woo … London Times … Bart Barnes … FT … Telegraph … Mark Krupnick … Richard Lacayo … Tom Leonard … Martin Levin … Rick Moody … Richard Lea … Malcolm Jones … Morgan Meis … Chris Wilson … Robert Fulford … Ian Shapira … Michael Ruse … Christopher Reynolds … David Usborne … Joe Gross … Stephen King … John Walsh … Henry Allen … Mark Feeney … Ron Rosenbaum (1977) … John Timpane … Alex Beam … Verlyn Klinkenborg … Tom McGlaughlin … David Ulin … his neighbors … Mark Medley … Stephen Metcalf and Slate staff … John Wenke … Jeff Simon … Tom Leonard … Andrea Sachs … David Lodge … Christopher Hitchens … Lionel Shriver … Barbara Kay … The Onion…Nathanial Rich … The Onion … Holden´s heirs … Lillian Ross … Adam Gopnik … John Seabrook … Dave Eggers … Mark Bauerlein et al. in NYT … Adam Kirsch … Colby Cosh … A.M. Homes … Martin Amis et al. … Robert McCrum … Julian Barnes et al. … Joan Smith … Adam Golub … Virginia Heffernan … Jonathan Yardley on “Salinger´s execrable prose and Caulfield´s jejune narcissism” (2004).
(Länkar till respektive artikel finns på Arts & Letters.)
+++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++++
Alla tycker någonting om J.D.Salinger.
Man måste göra det.
Det är kultgrupptrycket.
Nu slipper han gömma sig längre.
Vila i frid, J.D.S.
Om det ska vara smycken ska smyckena vara från Hedvig Westermark Smide och Form.
När jag tappar bort kryssörhängena, det ena, det andra eller båda är det bara att be Hedvig göra nya.
Och när jag fick pärlhalsband av Kjell med ett vanligt lås gjorde Hedvig ett Hedvigskt lås.
Dyrt är det inte heller.
Och ett effektivt komplement till antideppmedicinen.
Den här teckningen av en dam vid namn Karin Segolson kom med posten i dag. Det är från Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan i Stockholm den 19 december 2009.
SKICKA PENGAR IGEN.
Det är inte som om hjälpbehovet har upphört.
Det är inte som om någonting har åtgärdats i och med att
jag har fått medalj av kungen.
Världen väntar inte.
Skicka pengar.
Skaffa autogiro.
Jorden kan du inte göra om
stilla din häftiga själ
Endast en sak kan du göra:
En annan människa väl
Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.
Vad heter författaren till dikten?
“Alla vill bli älskade för det de inte äger. Gräset för sin resning, för sin mjukhet stenen. Natten för sin grynings skull, dagen för sin skymning. För sin flykt kräver kalkonen kärlek och albatrossen för sin gång på däcket…”
Ur vilken bok är citatet?
Den som kunde både författarnamnet och boktiteln vinner tillfredsställelsen med att vara hyfsat allmänbildad.
Dagar när katalogisering och bokföring och arkivering tar all tid ifrån den verksamhet som gör att man är tvungen att katalogisera, bokföra och arkivera – i mitt fall skriva.
Dagar när allting är en enda stor grå skog, man ser inte träden för bara skog, allt är dimma, man är vilse, stupet är nära men var?
Åt vilket håll?
Vilket stuuuuuuu
u
u
p
Inte stressa upp sig, inte bli galen.
Bara stanna.
Stå still och andas.
Känn av terrängen.
Gör ingenting.
Eller om det var gör någonting?
Ta itu med det här med mindfulness.
Läs en bok av Mia Törnblom.
Köp Aftonbladets helgbilaga.
Eller Minima Moralia av Theodor Adorno.
Gör något produktivt.
Eller om det var oproduktivt?
Bara luta sig tillbaka och ta tillvara livet som det kommer.
Men det går ju inte.
Min revisor har beställt F-skattebevis åt mig, jag håller på att bilda enskild firma.
När jag ska skriva en faktura för något som blivit liggande mellan Sverige och Frankrike visar det sig att jag inte vet hur man räknar procent.
Helt vanliga ärliga svenska procent.
Det ska vara 25 procent moms på beloppet och jag vet inte hur man räknar ut det på miniräknaren.
Eller om det var 6 procent.
Jag kan bara räkna plus.
Och minus förstås.
Jag har inte lärt mig någonting fast livet har pågått i så många år.
Häromdagen var det en ung man, en utländsk ung man, som reste sig för mig på tunnelbanan.
Helt naturligt.
Varpå en svensk gubbe också reste sig i en sorts partiell svensk masspsykos.
Jag satte mig på den utländske unge mannens plats.
Som om den äldre svenska dam åt vilken den utländske unge mannen gav sin plats vore jag.
Det är bara kaos, intighet och snömodd och Expressens löpsedel i dag den 4 februari 2010:
HALSONT TECKEN PÅ HJÄRTINFARKT
Lista på dolda symptom.
Det visar sig att det är kvinnorna som får de dolda symptomen.
Du har lite ont i tänderna och det är hjärtat som brister.
I Aftonbladet – en bloggtävling som jag inte hade vetat att jag förlorat om jag stannat inne och läst Adorno.
Det går inte att ge folk vad de vill ha.
I DN skriver Johan Croneman – med sedvanlig briljans – om att TV fått pippi på att låta tittarna välja.
Om det franska folket hade fått välja hade giljotinen fortfarande varit i bruk.
Från och med nu och fram till den 20 april klockan 20 kommer jag att påminna om att då går TRYCK STJÄRNA på SVT, i TV2.
Då och då kommer det att komma påminnelser om pjäsens aktualitet (eller tidlöshet.) Nedanstående ur manuskriptet för Bert-Ove:
“Som långtidssjukskriven har man ju inte precis några marginaler.
Dom på Försäkringskassan tror att alla har nåt undanstoppat men det har inte jag.
Efter dom där sju gångerna sjukgymnastik man fick, fick man inget mer.
/Gör håglöst några tråkiga rörelser./
Inte av Försäkringskassan. Det fanns dom som fick åtta gånger men jag fick då bara sju.
Sen skulle man göra rörelserna i hemmet.
Själv. Ensam.
Förra månan hade dom halverat sjukpenningen! Ingen nertrappning, bara halverat med femtio procent tjoff!
Jag ringde till handläggaren och fick veta att jag skulle ha skickat tillbaks talongen, nu skulle dom vara tvungna att börja en ny utredning om mej.
Att jag skulle få hela sjukpenningen så länge gick inte.
“Jag kan inte göra något som ligger i framtiden”, sa hon och skrattade sådär som dom gör. /Härmar hemskt skratt./
“Ha ha ha.”
Dom på F-kassan, handläggarn, skulle ha fått ett intyg från husläkarn där det skulle ha stått att jag hade blivit bättre.
Jag skulle ha ringt dom i februari och sagt att min ångest var över, och det hade ju jag aldrig gjort.
“Nu förstår jag inte riktigt”, sa jag.
“Det behöver du inte heller”, sa hon och skrattade igen.
“Ha ha ha.”