store.mcsweeneys.net
Jag läser en recension av en bok om flygplatsers isolering från mänsklig verklighet.
Vad jag inte vet om flygplatsers isolering från mänsklig verklighet är inte värt att veta, jag eller Johanna i Nästa som rör mig, Bonniers, 1996:
“Flygplatser, det finns inte värre platser, det är inga platser, det är icke-platser; inte här – inte där, en flygplats är ingenstans.
Affärsmän, slätrakade, renrakade på känslor, rör hela huvudet när de tittar i sina skära finansbilagor, rör munnarna som fiskar i akvarier, bubblande bland börsnoteringarna.
Taxfreebutiker, stinkande kvinnor, parfymerna de sprutar på sig, som insektsspray.
Förödmjukande leksaker till bortglömda barn.
Folk bryter samman på flygplatser, krossas eller blir monster.
Vinna eller försvinna – flygplatsen visar vem du är.
En gång såg jag en affärsman med first business boarding pass; en förstaklasspatient som blev av med sin plånbok på en flygplats.
Den var borta, stulen, försvunnen med kreditkort, pass, pengar, alltihop – han bröt samman där på flygplatsen. Skakade och skrek, aldrig att jag sett en sådan skräck i ett par ögon, han skrek rakt ut, ett omänskligt skrik. Som en icke-varelse, ett UFO, någon som inte vet vem den är.
Han visste inte vem han var, mindes inte sitt eget telefonnummer, om han var gift, hur många barn han hade, om han hade hund. Hur gammal han var, var han bodde, vilket land, vilken stad. Vad han hade för yrke, om han sålde vapen eller bevattningsanläggningar, om han var homosexuell, om han tyckte om småflickor.
Ingen aning om vad han var, vem.
Huvudet tomt, hjärnan blank, det var ingen där, ingen hemma.
Aldrig att jag hört ett sådant skrik, han skrek som jag vet inte vad – som en man som förlorat sitt hem.
Personalen på flygplatsen hämtade flygplatsprästen och krisjouren. Såg till att den där mannen kom under vård, fick sprutor, togs om hand.
Jag stod vid tidningskiosken, bläddrade i The Times och hörde på skriken, det lät som om de aldrig skulle ta slut.”
Det jag skriver – här eller i mina böcker – är varken sanning eller provokation, det är ett formulerat påstående från en enskild person utan anspråk på att veta bäst.
(Även om jag tycker det.)
Det som står är den skrivandes påstående skrivet från den skrivandes vinkel, det är en separat utsaga av alla de miljarder olika utsagor som finns.
Man kan ju inte skriva “det tycker i alla fall jag” efter varje mening, varje påstående man gör.
Bernhard och Beckett.
Understreckare i Svenska Dagbladet.
Eva Joly.
Understreckare i Svenska Dagbladet.
Det är något fel på mina 3 iPod-shuffle.
Alla tre.
Det blinkar orange och iTunes läser inte in i Poddarna.
Ingen av dem.
Jag matar alltid ut dem genom iTunes-menyn så det är inte mitt fel.
Det är tre fel och inget är mitt.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag har till och med läst igenom manualen.
Det är för att jag behöver iPoddarna nu när jag ska sätta ihop musiken till mitt Sommar som det inte fungerar.
Det är lagen om alltings omöjlighet som tillämpas och livets stora fucked-up-ness som bekräftas.
Jag hade tänkt spela My shit´s fucked up med Warren Zevon men jag är för gammal.
Inte mycket äldre än Warren Zevon och yngre än Bob Dylan visserligen.
Men de är ju män och har säkert någon nittonårig iTuneskunnig kvinna som ställer upp och fixar deras Poddar.
Och jag menar inte att det hade varit bättre om det varit tvärtom –
femton kvinnor och en man på G8-mötet i Berlusconiland.
I kväll stort fyrverkeri vid Eiffeltornet och de som känner för det kan
lyssna på Johnny Hallyday gratis.
“Presidentens kompis”, Johnny Hallyday säger kommentatorerna på
Tour de France.
Skatteflyktingen Johnny Hallyday, tänker jag kritiskt och inte bara jag,
mina franska grannar är mycket mer kritiska än jag till den sortens dubbelspel.
Ute vid kusten där jag bor är alltid fyrverkerierna och festerna kvällen
den 13:nde, alltså kvällen till fjortonde juli.
I min by i Finistère var det fest i hamnen med dans till dragspel och
om man hade otur keltisk säckpipa, man fick helstekt gris och det var
alltid någon som drullade i men aldrig någon som drunknade.
Fyrverkerifoto: Tommy Östlund
