Jag läser en recension av en bok om flygplatsers isolering från mänsklig verklighet.
Vad jag inte vet om flygplatsers isolering från mänsklig verklighet är inte värt att veta, jag eller Johanna i Nästa som rör mig, Bonniers, 1996:
“Flygplatser, det finns inte värre platser, det är inga platser, det är icke-platser; inte här – inte där, en flygplats är ingenstans.
Affärsmän, slätrakade, renrakade på känslor, rör hela huvudet när de tittar i sina skära finansbilagor, rör munnarna som fiskar i akvarier, bubblande bland börsnoteringarna.
Taxfreebutiker, stinkande kvinnor, parfymerna de sprutar på sig, som insektsspray.
Förödmjukande leksaker till bortglömda barn.
Folk bryter samman på flygplatser, krossas eller blir monster.
Vinna eller försvinna – flygplatsen visar vem du är.
En gång såg jag en affärsman med first business boarding pass; en förstaklasspatient som blev av med sin plånbok på en flygplats.
Den var borta, stulen, försvunnen med kreditkort, pass, pengar, alltihop – han bröt samman där på flygplatsen. Skakade och skrek, aldrig att jag sett en sådan skräck i ett par ögon, han skrek rakt ut, ett omänskligt skrik. Som en icke-varelse, ett UFO, någon som inte vet vem den är.
Han visste inte vem han var, mindes inte sitt eget telefonnummer, om han var gift, hur många barn han hade, om han hade hund. Hur gammal han var, var han bodde, vilket land, vilken stad. Vad han hade för yrke, om han sålde vapen eller bevattningsanläggningar, om han var homosexuell, om han tyckte om småflickor.
Ingen aning om vad han var, vem.
Huvudet tomt, hjärnan blank, det var ingen där, ingen hemma.
Aldrig att jag hört ett sådant skrik, han skrek som jag vet inte vad – som en man som förlorat sitt hem.
Personalen på flygplatsen hämtade flygplatsprästen och krisjouren. Såg till att den där mannen kom under vård, fick sprutor, togs om hand.
Jag stod vid tidningskiosken, bläddrade i The Times och hörde på skriken, det lät som om de aldrig skulle ta slut.”