Familjen Tejp igen.
Jag vet inte om de är ute på vift eller bara väldigt trångbodda.
Det måste vara helg eller kväll annars skulle mamma Tejp vara på jobbet.
Pappa Tejp är pappaledig, han är helt enkelt arbetslös.
För mamman är det en tidsfråga, bara nedskärningar på kontoret, häftapparaterna har redan fått gå, saxarna är varslade.
Familjen Tejp oroar sig något hemskt för framtiden, bara problem, fem barn och inga inkomster, baby Tejp med sin laktosintolerans, trillingarna som är autistiska och adoptivbarnet som plötsligt bara måste söka sina rötter.
En gnagande känsla av att inte vara som andra bara för att han är grön.

Hur ska det gå för familjen Tejp?

Alla i Frankrike pratar om det.
Det var på en lunch i Elyséepalatset häromdagen, Sarkozy försökte lugna de deputerade i det egna partiet som var oroliga för krisens sociala och politiska följder.
”Jag förstår att ni tar det hårt. Det gör jag också. Jag får hugg och slag från alla håll men jag har la banane”, säger republikens president.

Jag frågar grannen vad la banane betyder och det är som jag trodde, slang och olämpligt språkbruk för en president – la banane betyder att se ut som en banan, glad och i farten.

Dominique de Villepin – som jag helt omvärderat, från att ha kallat honom en hårtork tycker jag nu att han är sensibel, intelligent och omdömesgill, de Villepin säger att republikens president ska ge prov på vishet och inte gå omkring a la banane.

Var och en som har sett The Wire har hört sången Down in the Hole, de som sett OZ har sett hur fångarna i den TV-serien kastas i ensamcell nakna, down in the hole, hur de straffas med att kläs av allting och blir galna.
Det får inte gå till så i verkligheten men det gör det.

Förhållandena i franska fängelser är fruktansvärda, varje dag nya larmrapporter, tusen fångar i ett fängelse för femhundra, fångar hänger sig, tänder eld på sina madrasser och sig själva.
Flest fångar i isoleringscell och med längst tid i total isolering från andra har USA.
Hoppas Obama läser den här artikeln, att det första han gör när han kommer tillbaks från Europa är att ta itu med isoleringsstraffen down in the hole.

Jag måste resa till Paris över påsken.
Och lämna familjen Tejp ensam med alla sina problem.
De sitter och äter lugnande piller, skulle behöva sällskap men har ingen barnvakt och ingen telefon.
Just när det är som dystrast kommer familjen Stapler – familjen Tejps
bästa vänner från Baltimore.

De kände på sig att det var något och kom så fort det gick, tur att
de är barnlösa.
Och nu är de här.
Det betyder inte att de sitter och pratar problem, nej för allt i världen, tvärtom, de berättar roliga historier som den med den gamla damen
och pingvinen.
Och nu stannar vännerna hos familjen Tejp tills jag är tillbaka.
What are friends for, menar vännerna, what are friends for.

Det kom ett mail från familjen Tejp, mamma och pappa T är irriterade, tycker det är arrogant av mig att ta för givet att alla kan pingvinhistorien. (Ja just arrogant, de uttrycker sig så, tycker det är nervlugnande att ha en bra vokabulär. Och bra att barnen får med sig ett språk hemifrån. När barnen har somnat brukar mamma och pappa Tejp sitta och diskutera om det heter en vokabulär eller ett vokabulär. Men inte nu när familjen Stapler är där, nu koncentrerar de sig på det lite lättsammare.)

Här pingvinhistorien:

En gammal dam hittar en pingvin på gatan.
Damen tar pingvinen till polisstationen och frågar vad hon ska göra med den.
“Ta den till zoo”, säger tjänstgörande poliskonstapel.

En tid senare möter polisen den gamla damen tillsammans med pingvinen ute på stan.
“Jag trodde jag sa ni skulle ta den zoo” säger poliskonstapeln.

“Det gjorde jag också”, säger damen.
“Och nu ska vi gå på bio.”

Det känns lite klyschigt men eftersom den här påsken är oemotsägligt
glad så får det stå. En så ovanligt glädjerik påsk och privat. Men obeständig, övergående och snart är den slut och glädjen tar planet till nya världen igen.

Lite Brahms med Glenn Gould.
Och med Arthur Rubinstein.
Och Dignity med the Bob.

Det kan inte vara disco alla dagar.

Att Glenn Gould var före sin tid det vet väl alla?
Nej.
Alla vet ingenting.
Ännu ett fall för familjen Tejp, det är pappa Tejp som inte tycker att man kan ta någonting för givet nuförtiden.
Ingen vet någonting längre, förnedringssåpor vart man ser, svenska “kändisar” i kycklingdräkter i Japan.
Vart är världen på väg?
Det är ju barnens framtid det handlar om, tänker pappa Tejp, djupt oroad.

I´ll be seeing you.