The meaning of life is that it ends.
Franz Kafka.
Jaså.

Frankrike ligger i Jämtland. Liksom Hålland.
Det är sant.
Bara att Googla för den som inte tror.
Men vad ändrar det?

Meningen med livet är att det är.
Ingenting att tillägga, bekräfta, anteckna och formulera eller tycka någonting om.

Men då blir det ju inga bloggar, ingen facebook, inget twitter.
Då blir rymden tyst.
Då måste vi ner på mörka marken igen.
Ansikte mot ansikte.
Eller tillbaks in i böckerna, på varsin sida pärmarna, isolerade.

95 kronor och 73 öre. Plus portot prioritaire för brevet som passerat genom Post Deutschland, jag vet inte vad det är för pensionsfondsförsäkring.
För vad jag vet kan det vara hela min svenska folkpension.

Jag står och stryker, sätter på TVn, hamnar mitt i ett trädgårdsprogram, trädgården är Chateaubriands trädgård.
En sentida (nutida?) släkting till René de Chateaubriand
läser högt ur Memoires d´outre-tombe, han läser exakt samma
stycke som jag citerar i Sista boken från Finistère.
Att släktingen läser på franska behöver väl inte sägas, men
vad vet man.
Så här står det i Sista boken från Finistère, översättning
Anders Österling:

“Jag är fäst vid mina träd. Jag har tillägnat dem elegier, sonetter och oden. Det finns inte en som jag inte har skött med mina egna händer… Jag känner dem alla till namnet som om de vore mina barn. De är min familj, jag har ingen annan och jag hoppas att jag ska vara nära dem när jag dör.”

Här står jag i staden där jag inte trivs och stryker medan mina träd står där de står i trädgården i Finistère om inte de nya ägarna har huggit ner dem, eller en storm har ryckt upp dem med rötterna.

I lördags röstade över två miljoner i det improviserade valet – medborgarkonsultationen – angående postens privatisering.
Inte ens Olivier Besancenot, den unge brevbäraren, vänsterns talesman hade vågat hoppas på mer än en miljon.
Även sympatisörer med eller medlemmar av regeringspartiet, till och med röstande i Frankrikes Skåne – PACA – sa nej till privatiseringen av La Poste.
Så nu hävdar regeringen att det aldrig har varit tal om någon privatisering.
Det är modernisering man vill driva igenom.
Som om inte postkontoren redan råkat ut för modernisering till billigvaruhus typ Femman och tian om någon minns dem.

Om moderniseringen av posten i Sverige har jag redan skrivit i minst en bok utan att det hjälpte; posten var redan i charken och Svensk Kassaservice – med sina av östtysk arkitektur inspirerade kontor – ett deprimerande minne blott.

Annons helsida dagspress 6 oktober 2009

Knappt har den värsta hysterin efter Polanskis arrestering lagt sig förrän en ny mediastorm blåser upp, ny sedlighetsskandal.
Martine Le Pen, dotter till Jean-Marie Le Pen, Nationella Fronten, har läst en bok. Boken är nuvarande kulturministern Frédéric Mitterrands självbiografiska La Mauvaise vie och nu anklagar Martine Le Pen – påhejad från höger och vänster – kulturministern för att vara pedofil.
Boken kom för fyra år sedan, jag läste den med en avsmak som jag tillskrev min sippa natur, gammaldags moralsyn och obönhörliga krav på att böcker inte ska vara bara böcker utan också litteratur.

Det är möjligt att nuvarande kulturministern inte haft sex med minderåriga i Thailand som Martine Le Pen tar för givet, men att han har köpt sex av unga män i Thailand berättar han i boken på ett äckligt och – för normala homosexuella människor – förnedrande sätt.

Att nu se kulturministern i nyheterna på franska TV1, höra honom urskulda sig och göra reklam för sin dåliga bok – hur bra kritik den fick, hur många som köpte den, hur bibliskt oskyldig han är – den som är utan skuld kaste förste stenen – att se och höra honom – exakt på samma sätt som Sarkozy alltid gör – attackera journalisten med fullständigt namn som om varken hon själv eller TV-tittarna vet vad hon heter, det är inte omständigheter som får mig att omvärdera Frédéric Mitterrand – han är en dålig författare med dålig moral, dåliga argument och elitistiska fasoner som inte passar en kulturminister ens i Frankrike.

Att Frédéric Mitterrand blev kulturminister för att han är är god vän med Carla Bruni är ingen hemlighet och ingenting att bli mera galen för än vad man redan är.

Det här med de litterära priserna, alla priser för konstnärlig verksamhet, alla listor, rankning, tävlingen mellan inte jämförbara enheter – hur fel det än är; meddelas måste att Justine Lévys Mauvaise fille nominerats till Goncourtpriset, Frankrikes August och Nobel.

Bara för att esplanadprojektet utanför huset där jag bor är avslutat betyder inte att det är klart. Särskilt oklart utanför min husläkares mottagning fyra kvarter ifrån där jag – extremt motvilligt – fortfarande bor.

En dikt som aldrig blir gammal, en dag som alltid är ny.

Giacomettiad
av Werner Aspenström

Jag har legat vaken hela natten.
Återkom med era ansikten i morgon
eller längre fram, efter krigen,
gärna i Paris!
Jag har legat vaken hela livet.
Vi kommer aldrig att lyckas,
lova mig det!

Länge har jag letat efter Luis Buñuels självbiografi Min sista suck; en bok som jag redan citerat i någon av Det är ingen ordning på mina papper-böckerna. Nu är det en mening som jag har haft i huvudet en längre tid så när jag hittar boken inklämd mellan Haruki Murakami och Jean Rhys blir jag glad och räknar med att genast hitta meningen som jag har för mig inleder boken.

Det gör den inte och jag blir genast säker på att jag minns fel, hela början på Buñuelboken handlar om det dåliga minne man får på gamla dar, Buñuel talar om den ålderdom som drabbade honom någon gång i 80-årsåldern, han gjorde sin sista film när han var 77, själv blev jag ju plötsligt åldring i förtid för ett par år sedan.

I vilket fall hittar jag meningen jag söker, den är mitt i ett stycke, insprängd i texten mot slutet av boken, men annars är den precis som jag minns den:
Jag är gammal, det är min huvudsakliga sjukdom. Jag trivs bara hemma, trogen mina dagliga rutiner.

Det kapitel ur Min sista suck som jag tidigare citerat heter För och emot och beskriver sådant som Buñuel är för och emot:

Jag avskyr pedanteri och jargong. Det har hänt att jag skrattat så jag fått tårar i ögonen när jag läst vissa artiklar i Cahiers de Cinema (fransk intellektuell filmtidning.)

Jag älskar punktlighet. Jag kan inte minnas att jag har kommit för sent en enda gång i mitt liv.

Jag älskar och älskar inte spindlar.

Jag hatar folkmassor.

Jag älskar hemliga passager, bibliotek som öppnar sig för tystnaden, trappor som leder in, dolda kassaskåp.

Jag hatar banketter och prisutdelningar. Den sortens belöningar ger ofta upphov till skrattretande episoder.
År 1978 överlämnade kulturministern det nationella konstpriset till mig i Mexico City. Det var en magnifik guldmedalj på vilket mitt namn graverats in – Buñuelos, som på spanska betyder flottyrmunk.

Jag tycker om regelbundenhet och ställen jag känner till.

Jag avskyr informationens alltför snabba och ohejdade tillväxt. Att läsa en tidning är världens mest ångestskapande upplevelse. Information som skådespel är en skam.
o s v.

Buñuel skriver om döden, det är inte av en slump som boken heter Min sista suck och det är i Min sista suck den av mig ofta citerade meningen “Slumpen är alltings suveräne härskare” kommer.
Buñuel skriver hur han föredrar att dö (inte slumpartat visar det sig) och hur döden ser ut för en övertygad ateist:

En saknad: Att inte längre veta vad som kommer att hända. Lämna världen i full gång, som mitt i en följetong. Jag tror att nyfikenheten på vad som kommer efter döden inte fanns förr i tiden, eller i mindre utsträckning än nu, i en värld som knappast förändrades.
En bekännelse: trots mitt hat till informationen skulle jag vilja resa mig upp från de döda en gång vart tionde år, gå fram till en kiosk och köpa några tidningar. Sedan skulle jag inte be om mer. Blek och med tidningarna under armen skulle jag, smygande längs väggarna, återvända till kyrkogården och så skulle jag läsa om alla katastrofer i världen innan jag nöjd somnade in, i gravens trygga hägn.