”De arbetslösa måste mer än idag vara beredda att flytta till jobben. Kravet att söka jobb på annan ort finns redan idag. Med allt fler jobb tillgängliga ökar också trycket att verkligen göra så.
– Vi ska lägga mer kraft på det, säger Bo Bylund.
Han påpekade också i en debattartikel igår att arbetsförmedlingens roll är att både stödja och kontrollera. Det senare innebär bland annat att den som inte söker ett anvisat jobb kan stängas av från a-kassan.”

Som vanligt när jag kommer till Sverige kastar sig verkligheten över mig på ett personligt sätt. Min kusin Erling i Jämtland har redan 60 mil till jobbet, tack så mycket.

Enligt en notis i Svenska Dagbladet säger Kiefer Sutherland att om det behövs en skådespelare för att hjälpa officersaspiranterna på West Point Military Academy att skilja på verklighet och fantasi så är han glad att hjälpa till.
Hela texten om verkligheten bakom ”24” finns i The New Yorker.
För den som en gång suttit igenom sju avsnitt i sträck av ”24” är artikeln av Jane Mayer en tillrättavisning som givetvis egentligen inte borde ha behövts.

Jag kan inte skriva några inlägg på den här hemsidan för att jag inte kan skriva.
Inte här inte där. Inte pjäsen till Stadsteatern, inte någonting.
Läser James Lord´s klassiker A Giacometti Portrait.
Men att Giacometti inte tyckte att han kunde måla – det är ingen tröst för mig.
Giacometti var ju Giacometti.
Han kunde inte på en annan nivå än jag.
Observera att jag varken behöver sympati eller tröst för att jag inte kan skriva – jag behöver kunna skriva pjäsen.
Och något litet inlägg på www.finistere.se
Och boken som är en fristående fortsättning – så fristående att den inte finns – på Priset på vatten i Finistère.
Och så vidare.

Ännu ett litet utdrag ur Patient, översättning Niclas Nilsson. Patient av Ben Watt som alltså finns i bokaffärerna. Trotsa rean. Köp Patient.

”Ambulansskötaren frågade om jag mådde bra. Jag sa att jag trodde det. Det var sommar. Tracey var på väg.
…
När min mamma kom och hälsade på mig för första gången dagen därpå vände hon sig mot fönstren och suckade dramatiskt: »Så deprimerande.« Jag förstod att de som kom och hälsade på mig de där första dagarna inte riktigt visste vad de skulle säga. Jag minns när Toby, min halvbror, hans fru, Yvonne, och deras barn stod vid min säng – lille Luke olycklig och desorienterad i Tobys famn. Jag minns inte att någon av oss sa något.
…
Vem är det? Det är Tracey. Var är jag? Jag känner inte igen det här rummet. Jag är varm. Jag är full. Vem är det som står vid sängens fotända? Det är mamma. Vad gör hon här? De här kuddarna är mjuka. De måste vara världens mjukaste kuddar. Jag är nog i Amerika. Är jag en ängel? Nej, jag är en fågel. Jag cirklar högt över marken. Jag är i en koja högst upp i det högsta trädet i den största skogen. Jag är högt över världen. Där är mitt täcke. Sängen är som ett landskap – fält och bilar och små människor. Jag tittar genom en camera obscura, som i början av A Matter of Life and Death. Varför är Tracey så liten? En bild i ett teleskop som hålls bak och fram mot mitt öga. Jag kan inte prata. Jag måste göra mina ögon stora och fulla av frågor.
…
Efter narkosen hade jag sovit i fyra dygn. Professor Wastell hade öppnat mig som planerat, men mötts av en så hemsk syn att han helt enkelt hade tråcklat ihop mig igen och skickat upp mig till intensivvårdsavdelningen (ITU) eftersom han behövde fundera på vad han skulle göra.”

Det händer så stora saker i den verkliga hemvärlden att den
virtuella hemsidan får vänta.

Lite Bob Dylan så länge, Make me feel your love.

When the rain is blowing in your face
And the whole world is on your case
I could offer you a warm embrace
To make you feel my love

When the evening shadows and the stars appear
And there is no one there to dry your tears
I could hold you for a million years
To make you feel my love

I know you haven’t made your mind up yet
But I would never do you wrong
I’ve known it from the moment that we met
No doubt in my mind where you belong

I’d go hungry, I’d go black and blue
I’d go crawling down the avenue
There’s nothing that I wouldnt do
To make you feel my love

The storms are raging on the rollin sea
And on the highway of regret
The winds of change are blowing wild and free
You ain’t seen nothing like me yet

I could make you happy, make your dreams come true
Nothing that I wouldn’t do
Go to the ends of the earth for you
To make you feel my love

Copyright © 1997 Special Rider Music

Thomas Anderberg i Dagens Nyheter idag 7 mars.
Han glömde nämna Ben Watts fina humor. Men det var nog bara det att
det inte fick plats.

Biblioteket P1.

Några rader ur Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig apropå den internationella kvinnodagen.

Jag ser Donnie Brasco med Al Pacino och Johnny Depp.
Än en gång den vanliga amerikanska kärleksfilmen där kärlekshistorien är mellan två män, den gamla vanliga buddymovien.
Al Pacino till Johnny Depp :
»I love you Donnie.«
Det är alltid män, två män eller fem, fyra, sex. Sju vågade livet, Seven.
Männen möts och de skiljs och ingen av dem blir någonsin densamme
igen.
Fuck you, säger de.
Fuck you very much.

Det handlar om kärlek mellan män och kvinnoskräck – när det är en kvinna med i filmerna slutar kvinnan med huvudet avhugget i en kartong.
…
Många tycker att det är patetiskt med äldre kvinnor som sitter vid sina DVDspelare och dyrkar yngre män som Viggo Mortensen, Mads Mikkelsen eller Jake Gyllenhaal.
Dessa många har fel.
Det är inte hälften så patetiskt med äldre kvinnor som sitter vid sina DVDspelare och dyrkar yngre män som Viggo Mortensen, Mads Mikkelsen eller Jake Gyllenhaal, som det är med äldre män som inte nöjer sig med att sitta vid DVDspelaren och dyrka.
Utan som måste förföra varenda vacker ung kvinna som behagar dem för att bekräfta något som ändå aldrig går att bekräfta utifrån.

Du går mot döden vart du går, gamle man.

Skrivet av Britten, 2007-03-09 09:35:03
Just slukat Patient. Var den nåt att ha då? Bodil, var det inte mest det där ”over, ROVER”, som fick dig att fastna för den?
NEEEEEEJ för guds skull, jag försöker SKÄMTA, den var så BRA, helt enkelt UNDERBAR. Jag har varit patient jag också. Och Ben, ja vad kan jag säga mer än att jag älskar honom, och Tracey. Jag älskar dem båda två. När jag slog ihop boken i går kväll ville jag inte släppa den. Jag höll den länge mot mitt bröst och kände lycka.