Jag läser en förfärlig bok.
Varför?
Det ska jag berätta så fort jag får tid.
Den förfärliga boken är skriven av en kvinnlig fransk författare – det vill säga en författare av kvinnligt kön.
Väldigt mycket så.
Manliga franska författare är världens mest misogyna; misogyn betyder kvinnofientlig.
När man läser den bok jag just nu läser förstår man varför.
Skulle man lättsinnigt kunna säga.
Jag gjorde det.
I morgon blir det något mera övertänkt.
Kanske.
Jag har intervjuat Fattaru i septembernumret av Rodeo. Ska finnas på rodeomagazine.se men när jag tittade nyss fick jag inte upp någon intervju.
Men det är nog för att jag är så gammal.
Bättre i morgon.
Om det är någon som har mailat något viktigt till mig och inte får svar så är det för att jag raderade inboxen.
Göteborgs poesifestival, maila igen!
Även den dam från Kulturhuset som vill bjuda in mig som författare och filosof för att intervjua – samtala med – politiker (tror jag det var) vid ett seminarium eller liknande på Kulturhuset om samliv, utgående från en TV-serie som möjligen heter Love in.
Den som har mailat till mig eller känner någon som har gjort det – skicka nya mail, eller skriv meddelande i gästboken.
Enligt Rodeos Johan Wirfält finns intervjun med Fattaru nu.
Att anteckningsboken står som andra höstboken på Finistère är tillfälligt och lite missvisande.
Det kan ju tolkas som om det är en redan skriven bok med titeln Anteckningsbok och inte en oskriven bok för dig att skriva själv. Och sådana missförstånd vill vi inte ha.
Vi väntar bara på paketpriset ihop med Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig. Och förmåga att formulera hur det förhåller sig med anteckningsboken för undvikande av alla missförstånd
Rolig kommentar av Adam Gopnik i The New Yorker angående president Bushs sommarläsning.
Just nu klockan 12.46 den 6 september Finistèretid kommer jag på varför jag med sådan hopplös envishet försöker få ordning på mina papper.
Det är för att ha en verifikation, ett kvitto på att jag finns. På att jag har funnits och kan bevisa det med urklipp, fakturor i nummerordning och bankavdrag.
Marguerite Duras säger att kvinnor sparar mera än män.
Män samlar inte på sig bevis för sin existens på det sätt som kvinnor gör, enligt Marguerite Duras.
Kvinnor ordnar, sätter in i album, rangerar, spar sina bröllopsbuketter och gipsavgjutningar av barnens första tänder, kvinnor är tvungna att ha fler bevis på sin existens än män.
Jag vet inte.
Av de män jag har känt har hälften slängt allting och hälften har sparat.
Hur det varit med den inbördes inbördningen på det som de sparande männen har sparat – jag vet inte.
Men jag har ett minne av pärmar i räta rader med etiketter på ryggen, arkiv som det bara är att ta fram när världens historia skrivs.
Det är väldigt varmt i Finistère i dag den 6 september 2006 klockan 13.02, fuktigt och hett.
Mannen som läser av vattenmätaren har varit här.
Jag har gjort av med mycket mer vatten i år än förra året, säger han och uppger kubikmeter.
Det är på grund av den torra sommaren, säger jag.
Han håller med och går mot nästa vattenavläsning.
Själv är jag kvar här bland allt som jag aldrig kommer att få någon ordning på, inga bevis på att jag finns.
Om jag hade en personvåg skulle jag väga mig men det har jag inte.
Tjock är jag i vilket fall inte längre. Inte ens det.
Lite svalka från Alperna.
Foto: Vera Bischitsky.
I somras rekommenderade jag och nu gör jag det igen – Ingen sång om kärlek av Karen Duve.
Det var när jag satt på intensivvårdsavdelningen och vakade och väntade på att den vid vars säng jag satt vid skulle stiga upp och bli frisk.
Det var en allvarlig situation, men jag läste Ingen sång om kärlek och skrattade så hela intensivavdelningen blev på gott humör. Kanske.
Inte för att det är en glad och oseriös bok, tvärtom. Men den är något så ovanligt som en god och seriös bok som är rolig. Om det är något som det är ont om så är det rolig seriös litteratur.
Dagen efter ringde jag till förlaget som ger ut Karen Duve, Bonniers, jag kostade på mig ett långdistanssamtal för att förhöra mig angående pocketupplagan av Ingen sång om kärlek, när man hittar den sortens fynd vill man dela med sig.
Det fanns ingen pocket utgiven på Ingen sång om kärlek!
Men det är länge sedan nu, det var i juni, ett historiskt faktum som säkert är ändrat nu.
Karen Duve har också skrivit den fantastiska Regnroman.
En sak till.
Ingen sång om kärlek är inte så kallad chick-lit, det är litteratur som de stackars männen absolut inte får stängas ute ifrån.
Ingen aning om varför jag plötsligt blev så angelägen om att alla ska läsa Karen Duve nu. Jag hade ju lika gärna kunnat bli det för två veckor sen. Men igår kändes det överhängande och varför vet jag alltså inte.
Kanske för att jag just nu läser en bok av Marguerite Duras, La Vie matérielle, en bok som jag läst en gång förut men då i svensk översättning av Katarina Frostenson – Vardagens ting, 1989.
Jag har inte översättningen till hands så när jag påstår att Marguerite Duras i förordet säger att boken handlar om “det vardagliga livet, tur och returen mellan mig och mig, mellan er och mig, i den tid som är gemensam för oss”, så är det jag som tolkar det så.
Lars Sundh, den av utlandet eftertraktade grafiske konstnär, som har formgivit min bok Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig, kallar den för en bloggbok.
Jag tror han skulle säga detsamma om La Vie matérielle. Utan jämförelser i övrigt annat än tilltalet som är någon sorts du. La Vie matérielle är en bok som tillkommit ur samtal mellan Marguerite Duras och Jérome Beaujour, och min bok är skriven från början till slut, men de skulle ändå kunna sorteras in under samma genrebeteckning: Ingen genre alls. För om det är något som jag i min bok gör våldsamt motstånd emot så är det genrebeteckningar.