Ingen aning om varför jag plötsligt blev så angelägen om att alla ska läsa Karen Duve nu. Jag hade ju lika gärna kunnat bli det för två veckor sen. Men igår kändes det överhängande och varför vet jag alltså inte.
Kanske för att jag just nu läser en bok av Marguerite Duras, La Vie matérielle, en bok som jag läst en gång förut men då i svensk översättning av Katarina Frostenson – Vardagens ting, 1989.
Jag har inte översättningen till hands så när jag påstår att Marguerite Duras i förordet säger att boken handlar om “det vardagliga livet, tur och returen mellan mig och mig, mellan er och mig, i den tid som är gemensam för oss”, så är det jag som tolkar det så.
Lars Sundh, den av utlandet eftertraktade grafiske konstnär, som har formgivit min bok Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig, kallar den för en bloggbok.
Jag tror han skulle säga detsamma om La Vie matérielle. Utan jämförelser i övrigt annat än tilltalet som är någon sorts du. La Vie matérielle är en bok som tillkommit ur samtal mellan Marguerite Duras och Jérome Beaujour, och min bok är skriven från början till slut, men de skulle ändå kunna sorteras in under samma genrebeteckning: Ingen genre alls. För om det är något som jag i min bok gör våldsamt motstånd emot så är det genrebeteckningar.