Finistère – Orly/ Orly – Charles de Gaulle/
Charles de Gaulle – Arlanda/ Arlanda – Vasastan.
Jag läser att Ingvar Kamprad inte har tid att dö.
Inte jag heller, Ingvar.
Jag måste hinna läsa ut Enrique Vila-Matas senaste Docteur Pasavento. Och en artikel om Sean Penn av John Lahr i The New Yorker – Citizen Penn.
Och se om snön tänker smälta i Stockholm medan jag är här.
Och om det fortfarande regnar när jag kommer tillbaks till Finistère.
Varför Sean Penn och Viggo Mortensen är intressanta?
Förutom att de är bra skådespelare för att de gör vad jag borde göra, vad du borde göra, vad alla borde göra i stället för att sitta och veta bäst.
De litar inte på det de hör och ser i media – de åker dit där det händer och tar själva reda på hur det ligger till.
Viggo Mortensen åker och pratar med Cindy Sheenan, kvinnan som förlorade sin son i Irak och som nu demonstrerar mot Bushregeringen för att mobilisera motståndet mot kriget.
Sean Penn reser till Irak, till Iran och skriver om det på The San Fransisco Chronicles web site.
Så hånad som Sean Penn har blivit för sitt engagemang har knappt ens Bono blivit.
Vilket inte vill säga litet.
Vilket är en aning beklagligt när det finns så mycket lämpligare mål mot vilka att rikta sitt hån.
(Lite svårläst det sista men vem har sagt att det måste vara lättläst?)
Det kom ett mail från en trofast läsare, rubrik:
Äntligen.
…
Jag hade nästan slutat läsa, eftersom jag retat mig på alla kommentarer.
…
Själv skulle jag i din situation vara livrädd att såras av ofördelaktiga kommentarer, det är det inte värt; det räcker att nån är på dåligt humör så kan det skada för all framtid.
Så stäng av.
Nu får du arbetsro.
Du gör helt rätt
Det var länge sedan det låg någon publicerad text på finistere. Dags för det:
”Varför är du så arg, Bodil Malmsten?”
Jag är inte arg. Jag är upprymd och tacksam för att jag lever i en värld som är mer komplicerad än jag själv.
Jag är lycklig för att jag finns och förvånad över att få vakna i ett hus där det kommer vatten ur kranen och värme ur elementen, att jag kan stiga ur sängen utan fruktan för att bli ihjälslagen för att jag är den jag är.
Jag är varken negativ eller positiv, optimist eller pessimist, jag är ingetdera och både-och.
Jag är lika mycket för som emot. Precis lika mycket som jag hatar älskar jag – exakt lika mycket enligt godkända normer och vägt på elektronisk våg.
Jag är lika mycket anti som pro.
Jag är anti indelning i åldrar, kategorier, kön.
Jag är en kvinnlig författare över sextio, men jag tillhör inte författargruppen kvinnor 60+. Den enda grupp jag tillhör är min blodgrupp och den vet jag inte vilken den är.
Jag fruktar gruppen mer än allt och alla grupperingar.
Jag är mot familjen som maktfaktor men för individerna i den; jag älskar min familj – hela mänskligheten – men många människor har jag väldigt svårt för. Som Snobben: ”Jag älskar mänskligheten, det är folk jag inte tål.”
Men inte alla, inte hela tiden, inte alls.
Alla som respekterar säkerhetsavståndet älskar jag, bilister på landsväg, folk på tunnelbanan, i kön på apoteket.
Hierarkier hatar jag.
En kvinna i toppen eller inte – det är maktstrukturen i sig jag vill åt.
Till media är jag mest antipatisk, kvällstidningar och kultursidor, ledare.
Jag älskar när tidningen kommer på morgonen men jag hatar det mesta som står i den.
Men en enda välskriven artikel, en relevant recension, en vass och rolig TV-krönika, en understreckare, en meningsfull kolumn och min motvilja övergår i eufori och kärlek som förlåter allt.
Jag älskar Finistère, min steniga trädgård, mina gamla grannar och deras barnbarn.
Mullvadarna, tidvattnet och klipporna, stränderna och Atlanten, men också den av korsdraget vid kassorna ständigt förkylda personalen på snabbköpet Shopi i min lilla stad.
Jag är mot Nicolas Sarkozy, Frankrikes inrikesminister, och allt vad han står för, hårdare tag och pang på de svagare.
Jag älskar franska filmer som Mitt hjärtas förlorade slag och I andras ögon.
En kärlekshistoria av Roy Andersson och Giliap älskar jag.
Jag hatar franska bilförare.
Jag älskar ett rödvin som heter Fitou. (Av skäl som jag inte behöver gå in på kan jag bara dricka mycket små mängder vin men när jag gör det dricker jag Fitou.)
Jag älskar Falu rågrut och Falbygdens Herrgårdsost.
Stockholm, området runt Odenplan älskar jag, väderlekarna som växlar, årstiderna. Jag älskar att flanera där och uppfinna ärenden, smita ifrån mina uppdrag och plikter.
Jag är glad att jag har mina uppdrag och plikter men det tar emot att utföra dem.
Jag älskar snö.
Den enskilda snöflingans skönhet och det stilla snöfallet en eftermiddag i december när man hade glömt bort hur stilla och underbart ett snöfall i december kan vara.
Utsikten över Oviksfjällen älskar jag, den eviga snön på Åreskutan, men den mörkblåa ödsligheten mellan gårdarna fruktar jag.
Jag älskar att städa. Att stryka rena kläder. Saker som fungerar. En handdammsugare för brödsmulor, en amerikansk polisserie som heter The Shield.
Förpackningar hatar jag och sladdar och bruksanvisningar med mikroskopiska bokstäver på femton språk, menyer som man inte fattar när man byter mobil.
Att det i teknikens år 2006 krävs separat digitalbox för att få in TV-kanaler där det bara sänds skräp förvånar mig.
Jag förstår inte hur bananer kan vara så billiga, men jag vet varför.
Det finns ingen rättvisa och det är tråkigt.
Jag hatar inte dem som tycker annorlunda än jag och det gör de flesta. Inte minst jag.
Jag vill inte ha medhåll, jag vill ha – ja faktiskt, respekt.
Och jag är inte arg, även om det händer.
Samuel Beckett föddes långfredag den 13 april eller om det var så att det passade Samuel Beckett att påstå sig vara född långfredagen den 13 april.
Samuel Beckett fyller hundra år.
GRATTIS SAM!
Samuel Beckett, 1952:
”Ni frågar mig vad jag har för idéer angående I väntan på Godot. Jag har inga idéer angående teater. Jag kan ingenting om det. Jag går inte på teater…
Jag vet inte mer om den här pjäsen än vem som helst som läser den uppmärksamt. Jag vet inte med vilken avsikt jag har skrivit den. Jag vet inte mer om personerna än vad de säger, vad de gör och vad som händer dem…
Jag vet inte vem Godot är. Jag vet inte ens, särskilt inte, om han finns.
Allt som finns att veta, har jag visat. Det är inte mycket. Men det räcker för mig och mer än så. Jag skulle till och med kunna säga att jag vore nöjd med mindre…”