1.
”Priset på vatten i Finistère” ska komma ut på tyska!
Damen som kontaktade mig från det österrikiska förlaget Deuticke (enligt uppgift en gren av det stora tyska förlaget Hanser) har jobbat på Residenz Verlag där Thomas Bernhards böcker kommer ut.
Vi närmar oss.
Man undrar vad ”Priset på vatten i Finistère” kan bli på tyska, detta exakta språk. (Man borde kanske uppge summan i euro.)
2.
Det är ett tag sedan jag rekommenderade några andra böcker än ”Snö” av Orhan Pamuk. Snö, Snow eller Neige beroende på i vilken översättning man läser den.
Jag har läst alla tre parallellt.
Det tog sin tid och är alltså orsaken till att jag inte har rekommenderat några andra böcker på ett tag.
Dessutom har de andra böckerna jag har läst varit på franska. Och det känns lite väl snobbigt – inte för att jag inte är snobb – men att rekommendera böcker på ett språk som de flesta svenskar inte behärskar. Jämfört med engelska som alla svenskar behärskar även om det mest verkar som om det är tvärtom – att det är svenskarna som är slavar under engelskan.
Vilken inte nödvändigtvis måste vara av ondo.
Inte om man får lust att läsa den brittiske 1600-talstänkaren Francis Bacon i Penguins bedårande klassikerserie ”Great Ideas”.
Francis Bacon som sa ungefär så här om läsandet:
Läs inte för att säga emot och ifrågasätta; inte för att hålla med eller ta för givet; inte för att hitta samtalsämnen och citat; utan för reflektionens skull och eftertankens.
Andra volymer i serien är av bland andra Platon, Cicero, Marco Polo och Hannah Arendt. Särskilt nyfiken blir jag på ”The City of Ladies” av den för mig hittills okända Christine de Pizan.
Allt man inte känner till!
Hur oändligt trevligt är det inte att veta att hur mycket man än läser kommer det mesta att förbli oläst av rent logistiska skäl. (Orsaken till att jag använder ordet logistisk är att “alla andra” gör det just nu och har lika litet koll som jag på vad det exakt betyder. Jag slog upp det men blev inte klokare.
Än vem kan man fråga sig. Gör inte det – den här parentesen tål inte fler utvikningar.)
Samtidigt som Great Ideas hittade jag en ännu en för mig okänd författare, Curzio Malaparte. Förhoppningsvis ännu ett positivt tecken på hur mycket litteratur det finns och inte bara ännu ett bevis på hur obildad jag är.
Malapartes roman heter ”Kaputt” och börjar så här:
Prince Eugene of Sweden stopped in the middle of the room. ”Listen,” he said.
Kunde jag göra annat än slå till?
På bussen till dit där jag bor när jag är i Stockholm läste jag författarens fantasifulla beskrivning av hur boken kom till sommaren -41 i Ukraina, och hur han sedan på flykt undan fascisterna genom Europa och till Rom smugglade med sig manuskriptet i skorna.
Ett manuskript till en bok på 437 tättryckta sidor!
I skorna?
Nåväl.
Jag har som sagt bara börjat på ”Kaputt”.
3.
Den filosofiska biten: Ett sätt läsa böcker.
Jag läser en bok på samma sätt som jag själv vill bli läst. Som jag själv vill bli bemött.
Med respekt.
Jag går in i en bok som i ett okänt hus. Försiktigt.
Avvaktande.
Jag är inte hemma hos mig nu, jag är hos någon annan. Någon som inte är jag.
Det är jag som är obekant här, obekant och främmande. Jag behöver upplysning, vägledning, stöd.
Jag behöver förstå vad det är för villkor som gäller, vad det är för slags bok jag har hamnat i så att jag kan orientera mig efter det.
Känner jag mig inte väl mottagen och omsorgsfullt bemött så fortsätter jag inte längre.
Känner jag mig inte välkommen tappar jag självförtroendet och med det förtroendet för den som har skapat den miljö jag har hamnat i.
Vill den inte ha mig där, vill den mig ingenting, är den kärlekslös och slarvig, arrogant eller likgiltig, så får det vara.
Jag smäller igen och lämnar området.
MEN om jag känner att här är det någon som har gjort sitt yttersta, här är det någon som vill mig väl, någon som inte fjäskar men går mig till mötes, någon som öppnar upp och gör att jag kan känna mig trygg när jag ger mig allt längre in i den okända byggnaden – trygg men inte säker, absolut inte säker – då stiger jag på.
(Jag vill bli förvånad när jag läser, paff, perplex, förbryllad, få myror i huvet, jag vill bli överraskad men inte få en hink råa tarmar i skallen eller en kalldusch neröver ryggen, inga practical jokes som det att Da Vincikoden skulle vara litteratur.)
När jag öppnar mig för en författare och vice versa, när jag går in på vederbörandes domän accepterar jag villkoren där.
Jag käbblar inte om detaljer, jag kanske tänker – jaha så tycker han/hon, men jag behöver inte bjäbba emot.
Dessutom är det oartigt.
Jag vill inte känna mig som hemma och jag vill inte känna igen mig.
Jag känner redan igen mig och av det har jag fått nog.
Det är inte likheten jag vill åt när jag läser, inte det gemensamma.
Det gemensamma kommer ändå ingen undan, det gemensamma är där vad vi än gör, det gemensamma behöver inte ordas om.
Vi blöder när vi skär oss och när den vi älskar gör ont eller dör. Vi kan inte låta bli att höra ihop.
Det är i resten som den lilla flisan av frihet finns.
Jag tar mig friheten att läsa, så är det med det.
P.S.
En människa som är som en öppen bok är lika tråkig som en bok som är som en öppen bok.