Jag är i Stockholm. Det är i juni år 2005 klockan nio på morgonen.
Mitt svenska pass har gått ut.
Jag är utlandsboende men mitt svenska medborgarskap har jag kvar.

Av skäl som jag inte kan gå in på för då slutar jag aldrig, är jag tvungen att flyga fram och tillbaks mellan Frankrike och Stockholm som en satellit, en jojo, som så mycket rymdskrot. De skäl jag inte kan gå in på är att jag har råkat bli anhörig till en person med fel sorts funktionshinder i Sverige i början på 2000-talet.

När jag i juni 2005 är på väg tillbaks till min igengrodda trädgård i Finistère för att rensa maskrosor – pissenlit – visar det sig alltså att mitt svenska pass har gått ut. Mitt gamla svenska mörkblå pass med guldkronorna och en färgbild på mitt ansikte från år 1995 gäller inte längre.
Jag drabbas av skräck för att inte bli utsläppt ur Sverige.

Air France, det flygbolag där jag samlar pluspoäng till gratisresor som jag med mina fåniga poäng i turistklass aldrig når fram till, påstår att mitt franska Carte Séjour är giltigt för gränspassage inom Europa.
Air France har inte längre några kontor med fysisk personal, stolar och bord, utan finns enbart på internet. Eller per telefon där en engelsktalande anställd uppger att jag kan komma ut ur Sverige och in i Frankrike utan svenskt pass.
Eftersom jag är för gammal för att lita på ett flygbolag som inte finns i den verkliga världen bestämmer jag mig – trots att jag inte har tid och trots att det är juni och högsäsong – för att förnya mitt gamla svenska pass.

Jag tar en taxi till passenheten vid polismyndigheten på Bergsgatan 48 i Stockholm.
Hade jag tid skulle jag gå till fots över broarna till Kungsholmen där pilarna disigt släpar sina flor i Karlbergssjön, men det har jag inte. Jag är i Stockholm som anhörig om någon har glömt.
Jag tar en taxi till polisen på Kungsholmen.

Det är juni 2005 på morgonen, jag kommer till passenheten vid citypolisen på Bergsgatan i Stockholm, det är proppfullt med passbehövande och oräkneliga turnummer före mig.
Jag vill fråga i receptionen om det är möjligt att mitt franska Carte Séjour är giltigt i passkontrollen på Arlanda. Men receptionen i väntrummet till passenheten besvarar inte frågor som gäller passärenden. EJ PASSFRÅGOR !!! står det på en A4-utskrift.

Jag väntar på min tur.
I väntrummet finns två fotoautomater de passansökande till tjänst. Från internet har jag skrivit ut informationen om hur en giltig passbild måste se ut.
Ett fotografi, papperskopia, (digitala bilder kan ej användas) ska lämnas med ansökan och måste uppfylla följande krav:

1. Svart/vitt fotografi är att föredra, men färgfotografi med god kontrast går att använda.
2. Format: 35×45 mm.
3. Avstånd mellan ögon och hakspets måste vara mellan 14 och 20 mm.
4. Fotografiet får vara högst 1 år gammalt.
5. Ansiktet ska vara avbildat snett framifrån, hela huvudet ska vara synligt och får inte vara vridet mer än att båda ögonen är helt synliga.
6. Blicken ska vara riktad mot kamerans lins.
7. Näsans profil och ett öra ska synas tydligt.
8. Bakgrunden ska vara ljus, ansiktet ska vara jämnt belyst och det får inte finnas skuggor i bakgrunden.
9. Pupillerna ska synas tydligt. Glasögon får inte ge reflexer eller skuggor.
10. Huvudbonad får endast bäras av medicinska eller religiösa skäl.

Jag står vid fotoautomaten på Bergsgatan, jag är läskunnig, jag är kvinna, jag tillhör världshistoriens hittills största generation, jag ska klara det.
Fyra svartvita foton kostar sextio kronor, jag går till växlingsautomaten för att växla mina papperspengar i den valuta som gäller – tiokronorsmynt och femkronor.
Växlingsautomaten är ur funktion.
Vänliga medpassansökande tar fram sina portmonnäer och hjälper mig växla mina papperspengar till giltiga mynt.
Jag kammar mig, ser till att mina pupiller är som de ska och går in i fotoautomaten med mitt för passändamål lämpliga ansikte.
Fotoautomaten är ur funktion.
Att fotoautomat två också är ur funktion verkar som ett påhitt ur en ondsint kåsörs fantasi men så är det.

Det är i juni år 2005 på förmiddagen, jag har mellan 14 och 20 millimeter mellan ögonen och jag börjar bli arg.
När det visar sig att godisautomaten enbart innehåller den blinkande texten SELECTA DYGNET RUNT, går jag därifrån. Bestämmer mig för att trots allt lita på Air Frances uppgift att jag kan komma ut ur Sverige på mitt Carte Séjour och lämnar passenheten vid citypolisen på Bergsgatan 48. Men på trappan möter jag en bekant vars könummer står på tur. Vänder och går tillbaks för att smita emellan och kontrollera hur det är med mitt franska Carte Séjours giltighet för utresa från Arlanda.
Eftersom det är min bekants nummer som har kommit upp och inte mitt väntar jag mig att bli skamligen avvisad, men passutfärdaren i luckan är hur tillmötesgående som helst.
Svensk personal är häpnadsväckande vänlig om man tänker på hur den har det.
Jag får ställa min fråga och visa upp kortet – Carte Séjour. Republique Francaise, Communaute Européenne, préfecture Finistère, står det, samma personuppgifter inplastade som de som finns i mitt mörkblå gamla svenska pass med guldkronorna.
Efter en blick på fotot och personuppgifterna säger passutfärdaren att det är upp till flygbolaget om kortet kan accepteras som giltigt för avresa från Sverige.
Jag är utlämnad åt ett strejkdrabbat och för marknadskrafterna utsatt flygbolag utan kontor.

Jag ser framför mig hur jag står i passkontrollen på Arlanda av den svenska passpolisen förvägrad utresa. Jag är fast i Sverige, jag är anhörig, min trädgård i Finistère gror igen, det är juni år 2005 mitt på dagen och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Temporärt.
När jag en tid senare tar könummer på passenheten på Bergsgatan 48 får jag veta att jag har valt den värsta veckan på året för att förnya mitt pass, allt är mitt eget fel, skulden är min, jag är svensk.

Bodil Malmsten
www.finistere.se

”Uppskattningsvis 95% av energin i universum är något som forskarna inte har en aning om vad det är, så kallad mörk massa, mörk energi.”
/Svenska Dagbladet söndag 19 juni./

Döden:
Om jag skulle börja inse att jag ska dö skulle jag inte kunna planera någonting, inte skriva in en enda sak i kalendern. Att lova att man ska göra en viss sak ett visst datum och samtidigt veta att det är möjligt att man kan vara död då – så svekfull är inte jag.

Ålderdomen:
Vid min ålder ser man människor på stan som man tror är de själva men som måste vara deras barnbarn.

Utbildning:
Jag arbetar med ett manus för film. Eftersom jag inte har någon utbildning för det utbildar jag mig själv.
Sedan i våras har jag sett allt med Nicole Kidman, Benicio del Toro, Tim Roth, jag har sett TV-serier som 24, Sopranos, The Shield, The Wire och Rejseholdet – Mordkommissionen. Jag har sett allting på thriller och actionhyllan i DVD-butiken. Konstnärlig är jag själv men konsten att få folk att sitta kvar trots att berättelsen inte handlar om någonting vill jag lära mig.
Vad jag har lärt mig:
Det handlar inte om vad det handlar om.
Enbart om hur det berättas.

Efter att ha sett om The Usual Suspects av Bryan Singer hyr jag X-men.
Trots att det är science fiction.
Men inte mer science fiction än den okända mörka massa som 95 % av energin i universum kommer ifrån.

Åkomma:
I en artikel av Peter D Kramer, neuropsykologen som skrivit Lyssna till Prozac hittar jag termen för den åkomma jag är drabbad av – tvångsmässigt skrivande. Jag kan inte uppleva något utan att försöka formulera det i skrift.
Termen är hypergrafi, hypergraphia.

Innan jag lägger mig:
Nu ska jag läsa La vie invisible av Juan Manuel de Prada och än en gång förvånas över att det är möjligt att lära sig ett nytt språk efter femtiofem.

Faran med flygplatsen är inte terroristerna, faran är som alltid du själv.
Jag blev fast på Orlys flygplats i fem timmar en söndag i juli. Butikerna var öppna. Och nu står jag här med två volangblusar. Ganska genomskinliga. Den ena är aprikosrosa och kortärmad, den andra lavendelblå med resår runt handlederna.
När jag ska (som man säger!) gå bort provar jag blusarna.
Sedan hänger jag tillbaks dem i garderoben.
Blusarna var för dyra att slänga och de tar ju inte precis upp någon plats.

Paris Hiltons hund äntligen återfunnen.
DN:s kultursida 5 juni 2005.

”Paris Hiltons hund äntligen återfunnen. Paris Hiltons beundrarskara kan pusta ut. Hennes chihuahua Tinkerbell har återförenats med sin matte, rapporterar AP. Den 23-åriga ”Simple life”-stjärnan utlovade tidigare en hittelön på 5000 dollar till den som kunde spåra hennes fyrbenta accessoar. Västra Hollywood tapetserades med affischer som efterlyste världens kanske mest bortskämda knähund, inte sällan utstyrd i rosa kappa och valpstora sneakers.”

DJURTILLBEHÖR SÄLJES:
Ny klösmöbel, hus 2 pelare, 2 plattor. 109 cm hög. 350:- Med tunnel.
Handtam underlat unge 5v. Stamtv. Sk-råd.

Ulf Wallin i Svenska Dagbladet till Lotta Edholm (fp) den sextonde juni.
”Syns man inte så finns man inte.”

”Det måste finnas en morot och en piska.”
Thomas Bodström den nionde juni 2005, Aktuellt.

I böcker med skepp och pirater skriver kaptenen loggbok. Noterar vindstyrka i sekundmeter, problem med fartyget, last, personal. Nuläget fastslås. Ute på villande hav.
Där är vi kapten Nemo, där är vi.

Jag läser två böcker av två olika unga kvinnor.
Den ena boken säljer i gigantiska upplagor, den andra säljer inte alls, den ena är bra och den andra dålig.
Varför är det den dåliga som säljer?

Att den dåliga boken är dålig och den bra är bra är ett faktum och inte öppet för diskussionen.
Inte jag heller.
Jag har sagt det förut och jag kommer att säga det så fort det behövs. Jag debatterar inte. Min lediga tid går åt till att vara tacksam över att jag inte är ihjältrampad, att det kommer vatten ur vattenkranen, att taket är kvar när jag vaknar, att mina närmaste lever och att jag kan läsa.

Jag läser en dålig bok.
Boken är dåligt skriven, dåligt disponerad, språket är torftigt, den är beskäftig och pladdrig och personerna är av papp.
Boken är en bestseller världen över.
När jag flyger från Stockholm till Paris är jag en av elva personer i den fullsatta turistklassen som INTE läser boken och det är likadant bakom businesskynket.
Det är som med hustrumisshandel, schizofreni och alkoholism – ingen skillnad mellan överklass och underklass. (Det betyder inte att samhällsklasserna är utplånade. Tvärtom.) Men varför läser alla samma dåliga bok?

När jag sätter anslutningssladden till USB-minnet i datorn lyser kontakten med ett starkt blått sken.
Hela rummet blir blått. Vi som är i rummet blir blå som konstverk av Yves Klein. (Googla Yves Klein.)