Skuld.
Förra gången jag hade problem med mailen var det mitt eget fel. Jag utplånade inboxen, bara satt och tänkte och tryckte på delete.
Jag gjorde det, skulden var min.
Den här gången klickar jag på symbolen för Entourage i docken till min Mac och hamnar i en situation som jag inte har ställt till själv.
Som jag inte kan förklara.
Som har att göra med verklighetens oförsägbarhet när den visar sig på mitt mailprogram.
Att veta att verkligheten är oförutsägbar är en sak, men att få det bevisat, nej tack.
Jag håller på att bygga upp mailen igen. Alla mappar, alla adresser är borta och bombade. Det är bara att börja från början igen.
Man börjar ett nytt liv varenda gång man andas, står det i Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig. Det är att ta i – tack och lov, men nog känns det så.
I dag, tisdag den 3 oktober klockan 09.40, sjunger de poliser som föreställer demonstranter i övningen: I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut/ jag drömde det var fred på jord och alla krig var slut när de passerar våra fönster i Vasastan.
I morgon åker jag tillbaks till Finistère och lyssnar på tidvattnet.
I oktobernumret av Vanity Fair, den med Tom Cruise, Katie Holmes och baby Suri, gör Vanity Fair sin årliga genomgång av the New Establishment, världens hundra mest inflytelserika inom underhållningen, information och teknologi.
Hundra personer, rika eller vansinnigt rika opinionsbildare, trendsättare och ”agenda creators”.
Av de hundra personerna är det 7 som är kvinnor, 7 hela kvinnor och 4 halva. De halva är de kvinnor som är med för att de är del av ett power par som Mike Nichols och Diane Sawyer eller Larry och Laurie David.
7 av 100, 9 av hundra om man räknar de halva.
Ska jag behöva bli president i Förenta Staterna för att få ändring på det? Och då menar jag givetvis inte bara ändring på jämlikheten inom den här rikiseliten, utan totalt.
Läs Änglarösten, Arnaldur Indridasons bästa av de fem jag läst.
Välskriven brukar det stå på baksidestexten till det sämst skrivna deckarna i deckarträsket. Välskriven räcker ingenstans vad gäller Änglarösten, den är litteratur. Finns i pocket. Själv köpte jag den i Vi-affären på Vanadisvägen, fria handlare i samverkan. (Man vill ju inte göra sina inköp av dagligvaror hos bundna handlare i osämja.)
Och Änglarösten bara stod där i ett ställ bredvid kassorna.
Och på kvartersakuten i hörnet Surbrunnsgatan/Norrtullsgatan fungerar det lika bra som i Finistère, vänliga läkare, sköterskor och laboratoriepersonal. Behöver man plötsligt ta blodtrycket för att det känns så är det bara att gå dit och få det gjort. 70 kronor och lugnande besked.
Och det är varmt och förvirring på stan och otaliga snälla människor på gator, bussar och i butiker.
Och i morgon flyger jag tillbaks till Finistère.
Må det nu bli en vinter med mycket snö för i december är jag tillbaks i Stockholm.
Hörde nyss på min franska radiostation, France Inter, att bara för att fiskarna inte skriker när man drar upp dem ur vattnet, betyder det inte att de inte lider.
De lider.
Men eftersom fiskarna saknar uttryckmedel för att förmedla upplevelsen av sitt lidande, så vet vi ingenting om omfattningen av det.
Bara att det – enligt France Inter – finns.
Det här med smärta, att man inte kan mäta den, att var och en upplever sin smärta olika och individuellt.
Till och med fiskarna.
Anna Politovskaja dör inte i tysthet, från morgon till kväll i alla media här i Finistère, Frankrike, diskussioner om vad vi ska göra med Ryssland, med Putin, något måste göras – men vad?
Vad som helst utom att tiga.
I går hård kritik på Canal+ av trettonnyheterna på kanal två för att journalisten där inte rapporterat om reaktionerna på mordet, det trettonde mordet på en journalist under Putins regeringstid.
Anna Politovskaja var modig och hon dog av det.
Jag är feg och jag lever.
Att bli äldre är inte att vänja sig vid hur godtyckligt allting är, tvärtom. Men när jag var sjutton år ville jag ta livet av mig för att ge igen på livets orättfärdighet, det vill jag inte nu. I alla fall en sak som går åt rätt håll här i världen.
Min pappa var kommunist, det är därför. Men inte bara därför.
Jag tar allting personligt och lever med det.