Jag säger alltid att jag skriver för mig själv, att jag inte ser någon mottagare framför mig när jag skriver och det är sant. Så när jag så möter mina läsare brukar jag känna mig skyldig, som om jag svikit en överenskommelse om läsarens betydelse för det skrivna.
Jag brukade känna så, men nu gör jag inte det längre.
Jag bara känner en väldig kärlek och ödmjuk tacksamhet.
Själv skulle jag aldrig ställa mig en kö som den på Akademibokhandeln, Mäster Samuelsgatan i Stockholm i dag den 19 december 2009 mellan ungefär 13.15 och 14.45.
Även till läsarna ute i landet känner jag kärlek och jag ber om förståelse för att jag inte kommer till Korpilombolo eller Ystad för att jag inte pallar med mer resande än det som tillhandahålls av Storstockholms lokaltrafik.
Även till publiken på Proustuppläsningen i söndags på Forum känner jag kärlek, till alla som kom till Hedengrens, Skrapan, Akademibokhandeln Odenplan och till personalen överallt, de som gör jobbet.
Även till postpersonalen som lägger ner arbetstid och möda på ärendet med mitt förlorade paket känner jag kärlek; det är inte postpersonalens fel att paketet är på vift ute i Europa, det är något annat opersonligt och övergripande som är skyldigt till det och som jag för tillfället inte orkar ställa till svars.
Nu måste jag vila upp mig med några avsnitt Law and Order, Criminal Intent med inspector Goren, den på sitt besynnerliga sätt oemotståndlige Vincent D´Onofrio.