Jag har varit ute i Sverige, och jag menar ute och i Sverige.
Där bussarna inte passar tågen och ingen hör dig skrika i informationen för den är stängd och Pressbyrån också.
Tåget går till Uppsala, det slutar där, men biljetten räcker till Arlanda, du tjänar en zon, förutsatt att du har accesskort och reskassa men accessautomaten är ur funktion.
Vad gäller satsningen på direkttågtrafiken Stockholm – Göteborg, säger koncernledningen för MTR Corporation i Hongkong att “även om vi på lång sikt kan känna trygghet…”
Koncernledningen i Hongkong kan känna trygghet, men vid hållplatsen för anslutningsbussen som gick för så länge sedan att ingen minns är det ingen som hör dig skrika.
Sverige är för slitet, för skitigt, en massa plikttrogna människor försöker hålla ihop det, men eftersom det är uppdelat på så många leverantörer går det inte att hålla ihop, vilket skulle bevisas.
Hur komma tillbaks från marknaden när anslutningsändbusshållplatsen är nedlagd och ingen kan höra dig skrika, för du orkar inte.
Men skriket finns, det är som med fladdermöss, skriket är ljudlöst men det finns och det handlar om hämnd, ge igen på de allierade – moderater och socialdemokrater – som har sålt oss till Hongkong utan att fråga först.
“men ni vet inte med vem ni talar.
Ni vet inte med vem ni talar”, sjunger Sjörövar-Jenny på sitt skitiga hotell vid någon av Norrlands nedlagna hamnar.
”Och en vacker afton hörs ett skri ner från hamnen
och man frågar vad för skri som höjs.
Och då ser man hur jag småler där jag diskar,
och man säger: Varför småler hon så nöjt?
Och ett skepp med sju segel och med femti kanoner
vid kajen förtöjs.
Och den middagsstunden blir det tyst ner i hamnen,
när man frågar, vilka som ska dö.
Och då får ni höra hur jag svarar:
Alla. Och när huvena faller säjer jag: Hoppla!
Men alla vi som står vid ändhållplatserna när anslutningsbussen inte kommer är ju inga terrorister; vi har det inte i oss.
Terroristerna sitter i Hongkong och i Rosenbad.