Jag lyssnar på en av världshistoriens bästa skivor, Heavy Sounds med Elvin Jones och Richard Davis, jazz från 1968.

P.S.
Huruvid Midi20 med Grand Corps Malade, den franska slam-jazz som jag spelat varje dag sedan den kom ut, kommer att finnas kvar om 38 år får jag nog inte veta.
Om jag inte blir hundra år och varför inte.

När kropparna väl är begravda i Darfur, hur kommer eftervärlden att döma oss?
Det är rubriken på en helsida i Le Monde i veckan, men när jag försöker öppna länken som hör till artikeln finns inte den sidan kvar på Internet.
Det gjorde den här dock. Och den här.

Gratis inträde på muséerna, visst, men först hjälp till Darfur om det inte redan är för sent.

Jag har blivit intervjuad av Kristofer Lundström för Kobra. Och han hade ännu intensivare och mörkare ögon i verkligheten än på TV.
Det är mycket märkligt det här med att sitta och prata med en person som man har en bild av, en bild som alltid jämförelsevis liten och platt och fyrkantig. Särskilt för mig som har en TV-ruta som bara är 16 tum. I över trettio år har jag hamnat i den här situationen, jag sitter i den så kallade verkligheten med en myt. Lars Ulvenstam, Lasse Holmqvist, Fredrik Belfrage.
Där kommer jag med min mediabild.
Och så visar det sig att personen inte alls är så 16 tum som det verkade hemma, utan mångdimensionell på ett konkret och helt och hållet osymboliskt sätt.

Min slutsats av det här glappet mellan bilden man gör sig av människan och personen i verkligheten, gäller inte enbart så kallade TV-personligheter:
Det du ser är bara den minsta procenten av hela isberget, hela den varma människan med alla sina hemligheter kan du aldrig ana.
Glöm aldrig det.

Min vän Calle tror att det är julgranar som smyckar denna hemsida.
Det är inte julgranar, det är symbolen för mitt Finistère och den föreställer en hermelin.
Liksom stjärnorna i stjärnbaneret representerar varsin stat i USA representerar denna symbol (enligt mig) departementen i Bretagne, varav mitt Finistère alltså är ett.
Symbolen i Bretagneflaggan föreställer en hermelin inte en julgran.
Men att för den skull påstå att hermelin är rätt och julgran fel vore övermaga och pretentiöst.
Det är som med läsning – att varje läsare läser sin bok; att det inte finns något sätt att läsa en bok som är rätt.
Varje läsare har rätt till sin läsning, men rätt? Inte på något sätt.
(Om det blev många rim här så är det för att jag lyssnar på rimmad fransk slampoesi, Grand corps malade, Midi20.)

Min vän Calle är också övertygad om att den varmröda färgen mot vilken hermelinsymbolen avtecknar sig symboliserar julen.
Inte för mig.
När vi bytte den tidigare sommarfärgen mot den varmt röda var det för att jag ville ha en färg som betyder höst.
När julen kommer och den orangeröda höstfärgen byts mot den djupt djupt julröda som jag ser framför mig, hoppas jag Calle inte blir besviken.
Och inte någon annan heller och särskilt inte jag själv.

Nine Lives.
Regi: Rodrigo García.
Nio historier ur nio kvinnoliv, nio berättelser som sprider sig och går ihop. Och många fler än nio storartade skådespelare.
Bland andra Glenn Close, Dakota Fanning och mest av allt Robin Wright Penn.

Friends with Money – Rika vänner
och
Lovely & Amazing.
Regi: Nicole Holofcener.
Med bland annat Catherine Keener och Jennifer Aniston. (Om inte flickan i videobutiken på Odenplan hade rekommenderat hade jag missat filmerna och det hade varit synd.)

Falling Angels.
Regi: Scott Smith.
Med bland annat Miranda Richardson och jag menar bland andra. Några av de andra oerhört bra skådespelarna som jag på grund av oursäktlig ignorans inte kände till förut är:
Callum Keith Rennie, Katharine Isabelle, Kristin Adams.
Jag har rekommenderat Falling Angels tidigare men jag gör det igen.
Man kan inte gradera kärlek men störst av de här fyra filmerna är trots allt
Nine Lives

TYST
Det som inte får sägas,
det vi inte får veta.
Aftonbladet kulturpocket.

En liten bok om yttrandefrihet med texter av bland andra John Berger, Jan Guillou, Åsa Linderborg, Henning Mankell, Anna Politovskaja, Slavoj Zizek. Och en helt fantastisk text av Orhan Pamuk.

Det här med varför jag inte har kommentarer på denna blogg. Jag orkar inte förklara det igen men jag ska. Så fort jag får tid.
Återkommer.

Jonas Odells underbara (vad säger man? Suveräna – charmiga, välgjorda, toppen?) tecknade kortfilm ”Aldrig som första gången” är den enda svenska film som gått vidare i nomineringen till Europeiska filmakademiens pris.
Visserligen hatar jag priser och tävlingar; man kan inte tävla i konst, men låt gå vad det gäller ”Aldrig som första gången.” ”Jamais comme la première fois” som jag såg på bion i min lilla stad i Finistère och blev så stolt över att vara svensk. I vilket fall omtumlad.

Jag ville inte ha en så insmickrande bild som den förra i profil med läppstift, men att helt vända ryggen blev ändå att ta i.