Foto: Tommy Östlund.

Killen i kassan på Coop ska sluta.
Han ska ut och resa. Så långt pengarna räcker.
– Lycka till, säger jag. – Synd om oss.
– Jag kommer sakna er allihop, säger killen och ler det leende som han delar med resten av personalen på mitt Coop, leendet som får oss – bakfulla eller bara bedrövande i all vår bortskämdhet – att stå på benen och stappla framöver 2013.

Inga inlägg sedan nyår.
Jag ber inte om ursäkt.
Ibland blir det bara för mycket, tiden räcker inte till.
All tid har gått åt till essän, mina amerikanska tv-serier med våldsbenägna psykopater-essän för tidskriften Arena, jobbet har slukat mig och lämnat tiden utanför, jag har sugits in i en centrifug av prestationsångest, prestationspaniken som driver centrifugen tar aldrig slut, jag slits ut, allt som återstår av mig är några tussar i luddfiltret.

Resultatet, det blev ändå ett resultat, ett beslut jag borde fattat för fyrtio år sedan.
Aldrig skriva en essä mot deadline.
Det går inte.
Essä kommer från franskans essayer – försöka, pröva, testa, en essä ska inte komma fram till något. Allra minst deadline.
En essä är vad den är och måste ta den tid den tar.

Läs essän om mina amerikanska tv-serier med våldsbenägna psykopater i nästa Arena. Och en av många tänkbara förklaringar till att jag ser serier som The Wire, The Shield och Sopranos (men inte Homeland). Det kan inte bara vara för att jag gillar våldsamma män, poliser och blod.)

Essäernas fader, Michel de Montaigne.