Att författare alltid har marknadsfört sig. Det är ändå böckerna som räknas. Jag ska just läsa Francine Prose My New American Life. Och en vacker liten vit volym med det enda tal som finns bevarat av David Foster Wallace: This is water; Some Thoughts Delivered on a Significant Occassion, about Living a Compassionate Life. DFW fick själv välja ämne när han blev inbjuden att tala till avgångsklassen på Kenyon College 2005, han valde medkänsla, empati. Och den stora nyheten i dag den 2 maj 2011 är att Bin Laden är död.
I´m back. Inte: Jag är tillbaks, för att I´m back låter mycket bättre, mer effektivt och energiskt. Hotfullare. Jag har nått en punkt i mitt liv när det handlar om att låta sig hotas eller hota själv. Hotar bäst som hotar först. Getting old is not for sissies. Ännu en sanning som låter bättre i original.
Passar bra att börja på nytt när man kommit tillbaks från den nya världen. Så jag går och köper nya musmattor. En halvtimmes kamp med de falsade plastförpackningarna och jag ger upp. Allting. Det nya livet får vänta som vanligt.
Alla inklusive personalen på Svanströms hatar de falsade plastförpackningarna. Ändå finns de. Ointagliga. Förr gick det att köpa allting i lösvikt. Till och med mjöl. Det var inte bättre förr, det var bara förr, men skulle man dras ner i nostalgiträsket av någonting så vore det de falsade plastförpackningarna. Här går jag och blodar ner.
Alla, som lever den extremt privilegierade tillvaro där en tvättmaskin är en självklarhet, vet att den andra sockan alltid är borta efter tvätt. Var är alla de andra sockorna? Socka två, var finns den?
Ovanstående för att jag nyss hittade en av alla de andra sockorna bakom toalettstolen. Hur den kom dit? Ingen aning. Men tar det skedda som bevis på att den andra sockan finns. Man vet bara inte var.
Jag läser. Det ingår i min yrkesprofil som jag definierar den. Just nu läser jag César Aira. För att Roberto Bolaño har rekommenderat honom. Aira har skrivit uppåt hundra böcker och skriver fortfarande, han är född 1949 i Buenos Aires, han är nog vad man brukar beteckna en smal författare. I vilket fall i Sverige. Det finns inget av Aira på svenska men fyra titlar i engelsk översättning, An Episode in the Life of a Landscape Painter, How I Became a NunGhosts och The Literary Conference. Fyra behändiga volymer som Hedengrens har, Hedengrens otroliga bokhandel, Stureplan, Stockholm.
Det kommer en poäng vad gäller mitt läsande av César Aira; den kommer men man måste veta bakgrunden för annars är det ingen poäng. Det är kanske över huvud taget ingen poäng – världspolitiskt är det ingen poäng, mitt César Airaläsande är inte på Obamanivå även om Obama är den ende politiker jag kan se för mig läsande Aira.
På flygresan från Sverige för några veckor sedan läser jag The Literary Conference. När jag kommer fram och genast strövar in i en bokhandel på destinationen – det första jag ser är samma Literary Conference av César Aira, samma utgåva som den jag just läst.
An Episode in the Life of a Landscape Painter läser jag på hotellet med utsikt över Frihetsgudinnan; det är i den staden jag läser An Episode in the Life of a Landscape Painter.
På tunnelbanan läser jag inte böcker, varken i Stockholm eller andra städer med tunnelbana, på tunnelbanan läser jag det som händer och det jag ser. En dag ser jag en stilig vithårig välskött man med The New York Times och An Episode in the Life of a Landscape Painter under armen. När platsen bredvid mig blir ledig sätter sig den stilige vithårige där. Med An Episode in the Life of a Landscape Painter.
Jag kan inte låta bli att berätta att jag själv just läser An Episode in the Life of a Landscape Painter varpå den stilige vithårige frågar om jag har läst How I Became a Nun. “Inte än”, säger jag (på engelska) “men jag har den och har läst The Literary Conference och Ghosts. Ghosts” gillade jag inte, säger jag, för att jag inte gillar böcker med spöken. Men Aira är ju latinamerikan.” Mannen frågar om jag är argentinska, jag svarar att jag är skandinav. Varför det? Varför säger jag inte att jag är svensk? Och varför skulle jag läsa César Aira på engelska om jag vore argentinska? Då skulle jag ju ha kunnat spanska, något som känns mer och mer nödvändigt för varje dag.
Hur som helst – det är den sortens förvirrade litterära samtal som kan sättas igång på tunnelbanan i den stora staden där jag inte längre är.
