Nere i hamnen ligger det sorgligaste storköpet i världen.
I Sista boken från Finistère finns ett kapitel inspirerat av detta världens sorgligaste storköp, kapitlet heter Endiverna.
Det som följer här är inte kapitlet från boken, det är en äldre version men med i stort sett samma mängd av sorglighet.

Endiverna

Det här handlar om endiverna i kassan på det storköp där jag handlar mina dagligvaror i staden nära Nantes för att det går att parkera där.

Butiken där jag handlar är obegriplig och fientlig, ingenting står på den hylla det borde stå, allting är bakvänt, ologiskt och fel.
Riset i ena änden av butikslokalen, spagettin i den andra, personalen är outbildad och streckkoderna fungerar inte.
Kunderna är sjömän från hamnen, prostituerade från de före detta öst och de bostadslösa som bor i husvagnslägret på andra sidan spången vid hamnskjulen.

Jag har fyllt min varuvagn, jag står i kön till kassan och väntar på min tur.
Medan jag under mina sju år i Finistère blivit galen på framförvarande kunders sölighet, letandet efter checkhäftet, pennan, de ändlösa diskussionerna om vad det är för datum, de outtömliga samtalen om vädret, släkten och husdjuren – i Finistère blev jag tokig på det, men här är jag uppgiven och djupt deprimerad.

I Finistère kunde jag se det komiska med att jag dag efter dag, år efter år, blev lika tokig på långsamheten i kassan, men i staden nära Nantes är ingenting komiskt.
Jag bara står där.

Före mig plockar ett sorgligt par sakta upp sina saker ur varuvagnen, en vara i taget, chips, öl, läsk, otäcka korvar, konserver.
Jag borde vilja slå ihjäl dem som i Finistère, men här är det bara mig själv jag vill ta livet av.

Kassavärdinnan är just på väg att slå in priset för en plastpåse full av lösa endiver – det är extrapris på endiverna – när det visar sig att endiverna inte är vägda och följande utspelas. Jag betraktar det som på teatern, på bio, en pjäs, en film där jag inte har någon roll.

Kassavärdinnan – l´hôtesse de caisse – till det sorgliga paret före mig:
“Har ni inte vägt endiverna?”
Frun till mannen:
“Har du inte vägt endiverna?”
Mannen till frun:
“Jag visste inte att man skulle väga endiverna.” Kassavärdinnan:
“Endiverna måste vägas.”
Mannen till kassavärdinnan:
“Det var ingen som sa att jag skulle väga endiverna.”
Kassavärdinnan:
“Hur ska jag annars veta vad de kostar?”
Mannen till frun:
“Jag trodde endiverna vägdes i kassan.” Kassavärdinnan:
“Var och en väger sina endiver.”
Frun till mannen:
“Gå och väg endiverna.”

Mannen traskar iväg inåt butiken för att väga endiverna, kolossala gymnastikskor som u-båtar flytande runt fötterna på honom.

Jag står där jag står, vad ska jag göra.
Frun blockerar kassan i en trång träningsoverall i polyester, hon har gula tänder och luktar nikotin. Hon ser ut som om endiver till extrapris är den största lyx hon kan kosta på sig, hon ser fattig ut, men jämfört med mig är hon rik – hon har all tid i världen att vänta på mannen som just nu irrar omkring i butiken – någonstans mellan riset och mjölken – för att väga endiverna.

Han skulle ha kunnat gå direkt till vågen vid grönsakerna där lådan med endiverna står – lådan som han nyss tagit endiverna ur – men så fungerar det inte här, letandet efter vågen att väga endiverna på tar en evighet, men till slut kommer han tillbaks med de vägda endiverna.

Mannen viftar med plastpåsen och visar upp prislappen med streckkoden, han är glad som ett barn, frun också och kassavärdinnan.
De många kunderna i den kö som bildats bakom mig under mannens långa letande är glada, alla är glada över att mannen har hittat vågen och vägt endiverna, utom jag.
Jag bara står där, avdomnad.

Kassavärdinnan läser av koden på endivepåsen, kodläsaren piper som den ska och paret före mig börjar nedplockandet av sina inköp från rullbandet.
De har ingen väska och köper ingen plastkasse.
De bara slänger ner varorna i varuvagnen.
Hur som helst, huller om buller, chips, ostbågar, lökringar, ölburkar, makaroner för mikrovågsugn, hundmat.
Endiverna underst.

Först när tillbakaslängandet av varorna i varuvagnen är avklarat börjar frun leta efter checkhäftet och när hon äntligen hittar det visar det sig vara den sorts matcheckar som fattiga får av socialkontoren, inte vanliga checkar som de från Caisse d´Epargne.
Kassavärdinnan börjar leta efter en kulspetspenna som fungerar, mannen står bredvid, nöjd och tillfreds med den lyckade vägningen av endiverna.

Jag noterar allt med en känsla av att nu dör jag, nu upphör jag att finnas, nu stannar hjärtat på mig, ett blodkärl sprängs i hjärnan, jag får en propp, det är slut.

När jag kommer ut med matkassen ser jag det fattiga paret på parkeringen, hur de muntert langar över sina hopplösa varor i bakluckan på ett buckligt bilvrak, uppspelt och detaljrikt samtalande om det lyckade endiveköpet, var och en med sin cigarett i mungipan, bilvraket startar, hoppar till och kör ryckigt i riktning mot husvagnslägret på andra sidan spången vid hamnskjulen.

Jag tror inte att fattiga människor är lyckligare än rika, absolut inte, jag vet ingenting och för mig är endiver den meningslösaste grönsak som finns.

Otroligt lång artikel om litteraturens framtid eller frånvaro av framtid enligt Ian McEwan men det enda som intresserar mig, som gör mig superavundsjuk är att Ian McEwan nyligen har köpt ett ”country house, a renovated seventeenth-century brick-and-flint cottage, in Buckinghamshire”.
Inte för Buckinghamshire och inte för tegel- och stenhuset men för att Ian McEwan har råd med det och inte jag.

Klockan har klämtat för råliberalismen eller hur man översätter le libéralisme sauvage.

”Att moralisera över kapitalismen är meningslöst. Kapitalismen är omoralisk till sin natur.”
Enligt artikeln i Le Monde.

Island har rasat, Japan brakar ihop, Frankrike svajar, den svenska
kronan är inget att ha och själv mår jag inget vidare.

Bara på min frågesport, Questions pour un champion, är allting
som vanligt och som det ska.

Esplandarbetet håller på.
Bara för att man inte pratar om det upphör det inte.
Det håller på.
Oupphörligt.
Utom på nätterna.
Men vid åtta på morgonen sätter det igång igen.
Vore man katastrofist – som min granne – skulle man misstänka att esplanadarbetarna tänker gräva bort hela stranden, min granne är extremt misstänksam mot hela esplanadprojektet.
“Innan de här kretinerna ger sig kommer vi varken att ha strand eller esplanad kvar.”

Jag vet att jag har skrivit om Malcolm Gladwells Outliers; The Story of Success, minns inte vad jag skrev men jag minns att jag var besviken.
Minns inte om jag skrev det före eller efter jag hade sett Malcolm Gladwell på ett kafé i Greenwich Village i den så kallade verkligheten, Malcolm Gladwell satt med sin dator på bordet, trådlöst uppkopplad och up to date. Man kände igen honom på det burriga håret.
Nu skriver Joseph Epstein i The Weekly Standard, säga vad man vill om Malcolm Gladwell – det ingår i det som kallas för yttrandefrihet.

Ämne “utländska poeter.”
Inte “konstiga poeter” som de engelsktalande skulle kunna tro.
Tyvärr blev han utslagen, min kandidat i Questions pour un champion.

Det är inte roligt längre.
Inte för att det var roligt förut, det var inte roligt förut och det ska hålla på i femton månader, det vill säga minst tjugofem.
Och det kommer inte att bli roligare.
Inte förrän palmerna och den gammaldags gatubelysningen är på plats och det har blivit precis som det var på artonhundratalet.

Dags att uppdatera finistere.se
Reload.

Idag sitter jag med öronproppar och jobbar.
ENORMEMENT de BRUIT du marteau piqueur och två grävskopor som skyfflar bort den sista biten av stenmuren, huset där jag sitter och försöker tänka studsar upp och ner.
Öronpropparna är rosa och gjorda i en mjuk massa som formar sig efter örat, de rosa öronpropparna är i stället för de vita öronpropparna som inte längre tillverkas.
De vita öronpropparna var de bästa öronproppar som någonsin funnits, men fabrikanten dog och nu finns de inte mer.
Jag trycker de skära propparna tills de möts i mitten.