Ännu en arbetsmorgon bortslängd på sladdarna, dessa ormar förgiftande mitt omdöme till dess jag tror att det finns ett sätt – det perfekta sättet att dra sladdarna, att ställa skärmen, placera musen, hårddisken, tangentbordet – det heter clavier på franska – klaviatur – jag tänker att det måste finnas ett sätt att dra sladdarna och placera arbetsredskapen som medför minsta möjliga påfrestning på min kropp.
Att skrivandet är en påfrestning för själen – det är bra, det är ok, men när kroppen säger ifrån är det fatalt.
Jag vill ha en sladdfri värld, den är här men eftersom min webbmästare har sagt att valet står mellan sladdar och cancer, att den sladdfria världen bygger på strålning vars effekter inte går att överblicka så sitter jag där jag sitter insnärjd i sladdar.
Att jag igår såg filmen Hard Candy där en ung flicka stryper och skjuter, knivskär, kastrerar och hänger en man som hon fått för sig är pedofil gör inte saken bättre.
Angående sladdarna kom jag tänka på Giselle i Tryck stjärna, min pjäs som gick på Dramaten förra säsongen. Eller om det var förrförra säsongen, allting går ju så mycket snabbare numer eftersom alla – inte minst jag – kräver det.
Pjäsen Tryck stjärna är baserad på de fem monologerna i För att lämna röstmeddelande tryck stjärna som just precis nyss har kommit i en mycket fin och pocketmässig pocket.
Giselle är anhörig och överklass, Bert-Ove är långtidssjukskriven.
Giselle och Bert-Ove, liksom de andra personerna i pjäsen, pratar var och en för sig på scenen, de har ingenting med varandra att göra, ingenting gemensamt utom att de lever i Sverige vid samma tid.
GISELLE/rasande/:
Empati – det är det nya trendbegreppet! Etik och moral och empati, empatik!
Panikångest – som jag hatar den sortens modeord! Vad är det för fel på ångest rätt och slätt?
BERT-OVE/för sig själv, anklagande mot publiken/:
Skattetrycket är ju samma fast man inte får något för det nu.
Inte ett skit.
Pampar som skor sig.
Det är sig likt. Mer och mer likt.
Sno en tia och du blir inburad, sno tio miljoner och du går fri.
GISELLE:
För att inte bli galen möblerar jag om. Hela huset från källare till vind.
Flygeln, dubbelsängen, allt låter jag byta plats. Allting hittar sin rätta plats bara man inte stressar det – vem sa det?
Jag möblerar om.
Det är enda gången jag känner någon personlig tillfredsställelse. Psykisk och fysisk.
En anhörig har inget sexualliv.
Det finns ingenting över för den sortens icke målinriktade lust.
BERT-OVE:
I Japan har dom mycket robotar.
Inte i Sverige. Det räknas som omänskligt.
Omänskligt och bra, tycker jag. Jämfört med omänskligt och som det är nu.
GISELLE:
Jag var relativt nöjd med min senaste ommöblering tills det slog mig att det var så det var från början. Innan Richard flyttade. Min man ambassadören.
BERT-OVE:
Japanerna gillar sina robotar.
Inom åldringsvården, där har alla gamla japaner sin egen robot som vaktar över dom.
Om blodtrycket går upp, om det luktar rök, om den gamla japanen ramlar – roboten uppfattar signalerna och kontaktar personal bip bip.
Om den gamla japanen börjar gråta så bipar roboten på en tröstare som kommer som ett skott.
Så är det i Japan.
Japaner är väldigt praktiska.
Inte för att jag skulle vilja bo i Japan, konstigt med de där ansiktena som inte visar känslor, jag passar inte där, det är inte min sorts ”kultur.” Men för japanerna är det det.
De förstår signalerna sinsemellan. Tror jag.
Jag känner ju inga japaner.
***************************************************
I pjäsen Tryck stjärna pratar personerna i kors och omlott.
Boken För att lämna röstmeddelande tryck stjärna. är en bok, inget teatermanus. Teatermanus är svårlästa och tråkiga.
I För att lämna röstmeddelande tryck stjärna. ligger de fem monologerna var och en för sig i ett sammanhängande förlopp. Man följer varje person från början till slut.
Förlaget Finistère i samarbete med Modernista.
