En blogg är en badmintonmatch – lätta bollar mellan verkligheten, det som händer – allmänt och personligt – och mig själv.
En bok – det är en helt annan match.
Spam på min Mac, på www.finistere.se!
Att spam skulle vara utplånat från Internet år 2006 var jag övertygad om när jag skrev denna text någon gång 2003:
Min granne i byn har samma Internetoperatör som jag, en fransk server som inte filtrerar spam.
Sedan en tid tillbaka översvämmas vi av vidriga massmeddelanden, vi drunknar i en syndaflod av snuskreklam, hela Internet är på väg att haverera av det som – efter en amerikansk konserv på söndertrasad och hopklistrad skinka – kallas för spam.
Vi spammas till gälarna. Viagra och Valium, vettvilla bantningstips, kvadrupla anala knytnävsknull, klicka här för att förstora ert organ, bli miljonär på en vecka – ingen kommer undan.
Min sinnesfrid är förstörd, min personliga existens och försörjning hotad.
Tack vare Internet kunde jag ta mitt modem och mitt modersmål och flytta till världens ände – finis terrae; Finistère. Många tror att jag är isolerad för att jag inte bor i Sverige och brakar Internet ihop blir jag det.
Finistère är det namn jag har givit min arbetsro och mitt sätt att hålla världens vedervärdighet på avstånd.
Och nu har vedervärdigheten kommit i kapp mig och inte bara mig.
Hur många miljoner Internetanvändare måste inte spammas för att få tag på den udda fåne som tror att hans penis ska bli tre gånger så lång och dess densitet mångdubblad med hjälp av örter?
Till och med Bill Gates bombarderas med erbjudanden om olika sätt att bli miljonär.
Enligt min granne som är buddist spammas till och med Dalai Lama.
Att försöka filtrera slemposten genom att spärra ord och avsändare är meningslöst, spammarna kommer tillbaks under andra identiteter som peggymetalspectrog, britneycaq@ brutaForce.com, nobodil@earthlink.com. Och att sitta i timmar och spärra fula ord, och jag menar fula, klarar bara den som njuter av det.
”Spam är en världsmarknad och som alla marknader kommer den att reglera sig själv förr eller senare”.
Unga Internetexperter med privata brandväggar mot spam uppmanar mig att ta det cool. Byta server, e-mailadress, användarnamn.
Identitet.
Att få offret att bete sig som en brottsling är ett gammalt trick av maktens bundsförvanter, att ge offret skulden – kort kjol och du blir våldtagen, skyll dig själv.
Att ge sig på identiteten är ett säkert sätt att få en individ att avstå från sina rättigheter.
Jag vägrar byta identitet.
Även om vissa faktorer som jag tagit för givna i min identitet är på väg att rubbas och jag börjar luta åt att dödsstraff för spam inte vore så dumt.
Internet som utopi om en annan sorts globalism än storföretagens blev inte uppfylld och hade den blivit det hade det varit första gången i mänsklighetens historia.
En utopi är en utopi för att den är en utopi.
Människan behöver lagar för att hålla sin hemskhet i schack, det är bara det att hemskheten utvecklas så mycket snabbare än mänskligheten.
Det talas om att sätta porto på e-posten, ett obetydligt porto men tillräckligt för att massbombarna ska stoppas.
En bra idé men försök inte genomföra den. Då kommer jämförelsen med Pol Pot som ett skott på posten och du får veta vilken fiende till det fria ordet du är och vilket hot mot yttrandefriheten.
På något sätt hamnar det alltid där – det där fria ordet, det där ordet frihet, den här runda jorden där allt har sitt upp och ner.
Just som jag med uppenbar möda har skrivit ovanstående får jag erbjudande om ett Internetredskap som eliminerar 95 till 98 procent av all spam.
Redskapet heter SpamButcher och dess symbol är en yxa av det slag som forna tiders bödlar avbildas med.
Med glädje och lättnad antar jag erbjudandet.
Att grannen säger att det är bortkastad tid och pengar tar jag ingen hänsyn till.
En som låter sin Dalai Lama spammas har förlorat all kredibilitet hos mig.
Självklart visar det sig – dels att spamslaktaren inte slaktar av sig själv, den bara samlar ihop spammen för slakt, dels att när slakten kommer igång inte bara de misshagliga meddelandena utplånas utan också e-posten från mina närmaste, erbjudanden om profitabla författarframträdanden och nyhetsbreven från IKEA och Läkare Utan Gränser.
Var och en lär själv kunna reglera det där, men då tar det ju lika mycket arbetstid och livslust som förut.
Och någon måtta får det väl vara på vad var och en själv ska reglera själv i ett modernt samhälle som det vi enligt uppgift lär leva i.
På kvällarna läser jag, kvällar och nätter, På resa med Herodotos av Ryszard Kapuscinski, översättning Anders Bodegård. Känner mig trygg och väl omhändertagen i Kapuscinskis universum.
Har läst Ravel av Jean Echenoz, ej ännu översatt till svenska.
Jag har försökt läsa Intello Academy – en bok som skulle vara ironisk mot pseudointellektuella men bara var larvig. Av Corinne Maier som skrivit en kioskvältare vid namn Bonjour Paresse.
Har försökt läsa men inte läst en mycket omskriven bok av en ung lärare, François Bégaudeau, Entre les murs, en journal från en skola i en förort till Paris. Men jag begrep mig inte alls på hans litterära stil.
Böcker jag inte förstår mig på ger jag till biblioteket i min lilla stad.
Böcker jag tycker är larviga eller bara dåliga lägger jag i tvättstugan i väntan på att få mod att slänga bort dem.
Det hopar sig.
Det som står på denna så kallade blogg är personligt, inte privat.
Det som står är en bråkdel, ett smalast möjliga urval, en minsta gemensamma nämnare för det jag har lust att lämna ut.
Även om jag själv kastar mig på en skvallertidning så fort jag ser en – denna blogg är ingen skvallerspalt.
Jag kände att jag var tvungen att säga det igen.
Nu är det sagt.
Mitt privatliv finns inte på denna plats.
kk23 verkar ha vikit hädan.
For the time being.
Det är fel väder i Finistère, helt fel.
Jag har satt luktärtsfrön längs staketet mot bygatan, dahliaknölar i hela trädgården, narcisserna har börjat slå ut och så sätter det igång att snöa, frostiga morgnar, bilen isig och kaninerna genomfrusna.
Mimosaträden ska blomma nu, stjärnmagnolian och tulpanträden ska stå i knopp – det här är fel fel fel fel fel.
Men för mig som är fast vid datorn med boken är det lika bra, det skulle vara lika bra om jag bara visste att luktärtsfröna överlever frostknäppen och kan gro och växa och bli till en doftande skärm mot förbipasserande när sommaren kommer och boken är färdig och jag är ledig och ligger under magnolian och läser medan gästerna blåser upp plaskbassängen.
Det verkar fint ute.
Soligt och påskliljorna. Grannens kameliaträd.
Penséerna, gullvivorna.
Men väldigt irriterande och svårt att läsa på skärmen när solen strålar in i arbetsrummet.
Att man ska behöva ha det så här.
Min systers katt ligger med dropp på djursjukhuset. Lika bra det så får hon inte fågelinfluensan.
Bush ljuger i Pakistan och det är inget hopp om bättring på Haiti.
Så fort jag är klar med den här jävla boken ska jag ut och plocka nerblåsta grenar från gräsmattan.
Och ta bort mullvadshögar.
Någon gång framåt november.
Angående inlägget om det bättre vädret. Jag skulle byta ut bilden och det blev katastrof.
Vad som hände var att de kommentarer som hörde ihop med inlägget blev raderade, utplånade, gone.
Om någon saknar sin kommentar – jag ber om ursäkt.
Det är inte ondska, det var slarv av mig.
Om det nu inte är så att slarv är ondska, men det är kanske bäst att spara de stora orden till ett större sammanhang.
Något så privilegierat som att bara kunna trycka på en knapp på en fjärrkontroll och få se Ronaldinho, hur han dansar på fotbollsplanen – fast dansar låter alldeles för smått – och när han stannar det där ögonblicket efter steget och före och man känner sig precis som om man förstod något om fotboll och alla ens döda vänner vaknar och ler förstående och säger god natt.