Tack vare Jean Claude Arnault har det – i hela världen unika och enastående – Proustprojektet fått sin bestående form i Tiden, alla proustögonblick samlade i minnet hos dem som deltagit, publiken oavskiljbar från helheten.
Sidolånga meningar med inskjutna bisatser, parenteser, franska namn och tankegångar, det läser sig inte självt, utan publikens medverkan blir det bara ord.
Proust skriver att det är nervmänniskorna som står för konsten i världen, violinisten Christian Bergqvist och pianisten Love Derwinger och Jean Claude Arnault är alltså nervmänniskor på toppnivå.
Att jag är den värsta nervmänniska jag råkat ut för annullerar inte Prousts påstående om att nervmänniskorna står för konsten i världen; vore det inte för mina nerver skulle jag kunnat stå för min del av konsten i världen.
Men nu är det som det är.
Söndagarna med Proust är slut, men Forum finns kvar.