Tillbaks vid tangentbordet i Finistère.
Trädgården full av frusna mullvadshögar, jag väntar på mildväder för att ta bort dem.
Försöker få ordning på mina anteckningar.
Dessa anteckningar! François Weyergans – Goncourpristagaren – gör det, Ivar Lo gjorde det.
Vi antecknar och sedan sitter vi där med våra oanvändbara anteckningar om vad vi har upplevt, sett och tyckt.
Det kommer aldrig att bli någon ordning på våra anteckningar, jag borde begrava mina pennor och anteckningsblock och lära mig uppleva det jag är med om innan det är för sent.
Till dess. Den första anteckningen i blocket efter det att jag packat ner datorn i Stockholm och rest till Paris är:
1.
Dags för Bach.
Dags för Bach?!? Vad betyder det?
Att jag måste få ordning i mitt huvud och att sättet att få ordning skulle vara att lyssna på Bach.
För om det är någonting som det är ordning på så är det Bach.
Var och en som har sett Mitt hjärtas förlorade slag vet att vill man få ordning på sitt liv så går det bara med Bach. Romain Duris som spelar gangstern i filmen gör det genom att spela Bach på piano, jag gör det genom att lyssna på Glenn Gould.
Jag har all Bach som Glenn Gould har spelat in. Pianokonserter, kromatiska fantasier, italienska och engelska konserter, Goldbergvariationer från 1955 och 1981 – det första och bland det sista han spelade in innan han dog 1982.
På CD.
Vinylskivorna slängde jag i en flyttning, så desperat har jag varit i mitt liv.
I Paris, på Virgin, Champs-Elysées, hittar jag en liveinspelning av Goldbergvariationerna från Salzburg 1959.
Jag kan inte bedöma vad som är bättre och sämre, jag spelar Bach med Glenn Gould och det är bra.
Jag kan inte spela piano, jag kan inte ens spela iPod, jag har en gammal så kallad boombox och det går bra.
Orsaken till att det blev Glenn Gould är följande och det handlar inte om Bach, utan om Månskenssonaten av Ludwig van Beethoven.
En gång på den tiden jag gjorde radioprogram ville jag spela Månskenssonaten och bad grammofonarkivet på det som då hette Sveriges Radio att ta fram några inspelningar.
Jag minns inte hur många jag fick men det var många.
Som den moraltant jag var och förblir lyssnade jag plikttroget igenom några hundra tusen inspelningar tills jag kom till Glenn Gould och då var det klart och på den vägen är det.
Men i bilen spelar jag Rolling Stones, therollingstonesabiggerbang.
Det är bara det att bilen fortfarande är på lagning.
Jag var lovad att den skulle vara klar den 21, den 21 januari skulle jag komma hem till Finistère och då skulle Rovern vara klar.
Inte för att jag trodde på det, men ändå.
Det visar sig vara svårare att få tag på reservdelar till en Rover 600 än att få tag i svansen på en mullvad och det är omöjligt.
En mardröm, säger monsieur Cervini på bilverkstaden.
Vi väntar på reservdelarna.
I Paris köper jag också dansmixar av arabisk musik, Arabianights, The Casbah – club, cabaret & disco och The Majlis, chillout (!), room & lounge (!!); dungadong lika taktfast som Bach, lika livräddande som Mitt hjärtas förlorade slag.
Kjell, min musikmänniska, beställde jazz från Paris och han fick sin jazz.
Enligt Kjell går det inte att få tag på jazz i Sverige längre, men på Virgin, Champs- Elysées är jazzavdelningen fortfarande kvar en trappa upp och lika välsorterad som den alltid har varit. (Berättigad textreklam, enligt Kjell.)
Detta var anteckning 1.
Övriga anteckningar tar jag bara rakt av.
2.
Montaigne skulle aldrig ha fått Augustpriset.
3.
Varning för trendiga lyxhotell, döskallemärkning, förbud.
Jag gick på hypen. (Hajpen för den som så vill – dejt, sajt, men inte najt och flajt… Sorry.)
4.
Att ha levat så länge och lärt sig så litet.
5.
Det här med några dagars lyxsemester i Paris!
Vem tror jag att jag är?!?
Jag kan inte ta paus, semester finns inte i min synonomordbok och inte ledig och inte fri.
Hellre en kula i huvudet än en vecka utan vardagar.
6.
Det handlar om att hantera sin vardagliga förtvivlan och att skrapa ihop lite vardagsvärdighet.
Att inte skräpa ner med sin desperation.
Att ge världen den presenten, den chansen. Så snäll är jag.