Det är fortfarande Camus, Anteckningar 1942 – 1951, fortfarande översättning Anders Bodegård.
“Fattig barndom. En väsentlig skillnad när jag hälsade på morbror: Hemma hos oss saknade föremålen namn, vi sade: de djupa tallrikarna, kruset på spiselkransen osv.
Hos honom: vogesiska stengodset, Quimperservisen osv. – Jag blev väckt till att välja.”
Jag blev väckt till att välja, skriver Camus och jag förstår inte hur han menar och varför han kursiverar Fattig barndom i citatet.
Själv skulle jag inte säga att barndomens fattigdom ligger i avsaknaden av namn på föremålen, för mig är barndomen det som inte behöver några namn.
Som är tonfall och dofter, sensationer, förnimmelser av kylan på vintern och ljumheten i vattnet ifall en sommar råkade vara så varm att det gick att bada i kvarndammen, känslan när man hittade ett ställe med toppmurklor på ett hygge, champinjoner på skogen, blodriskorna vid kallkällan, när man vände på hatten på svampen och det var en blodriska och inte en namnlös kremla, för där jag kommer ifrån har kremlorna inga namn.
Bara en bitter doft som gör att man vet att det inte är blodriskor.
Guckuskon som är en riktig orkidé, fridlyst som brunkullan med sin doft av mörk choklad.
Smultronen vid länsvägen, blåsipporna, första tussilagon när den kom, inte var det namnet som kom först, det var tussilagodoften, hur stjälken kändes när man tog av sig vanten och plockade den första tussilagon, gullvivornas pockande doft och liljekonvaljernas ljuva, när det handlar om min barndom kommer namnen och nämnandet sist.